A fistful of love
Det slog mig just nu. Hårt och härligt.
Mig blir du snart kär i!
* Folk som inte gillar det jag gillar
* Folk som tycker att Amelie från Montmarte är drömkvinnan
* Folk som bara MÅSTE tipsa om en jättebra KRÄM
Bild tagen från www.fulheten.com/bilder.html
Maken
Skribenten
En liten tjej
Livet är allt bra jäkla fint ändå.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på hur mycket äldre jag blivit på två år. Det var nu två år sedan jag flyttade till den här staden, och började studera. Jag tänker tillbaka på den jag var då, och tänker att jag var en liten tjej. Ung och orädd men samtidigt livrädd. Tänk vad skönt om jag hade vetat att jag om två år skulle ha en strukturerad och avslappnad, lycklig tillvaro, som jag skulle känna mig nästintill fullkomligt säker i. Tänk om!
I och för sig så anade jag det kanske.
Tänk om jag hade vetat att jag om två år skulle vara en van poweryogautövare, en fullkomligt tillfreds flickvän till någon, en stolt student som tagit alla sina poäng, en självständig, vuxen människa som inte längtar efter någon eller någonting, ty hon är så tillfreds med tillvaron som den är nu.
Jag hade längtat dit.
Ingen framtidsångest i det här inlägget, inte.
Joråsåatt...
Jag vill att alla runt omkring mig ska vara glada och nöjda, vad betyder det?
Jag vill vara fin i mitt fodral, som jag vill upprätthålla till tusen, fast samtidigt inte.
Låt oss inte bry oss om att det regnar.
Låt oss inte bli bittra.
Låt oss inte klaga.
Låt oss inte vara rädda.
Låt oss fika, göra yoga, ha sex, se en bra film och dansa med vinglasen i handen - låt oss vara lyckliga.
Let's be happy.
Och låt floden av medvetenhet som pluserar i mina ådror förstärka snarare än försämra min utopi och låt alla andra gå med på den. Jag vet inte varför, men jag har en idé om hur.
Efter skimret, efter snön
Det är när jag hör en låt som den här, som jag känner mig så tacksam.
Tack.
Dreams
A second language gives me something that I can't put my finger on.
I'm thinking about studying English after my bachelors degree.
Det vackraste i livet
är det som känns.
Hapiness only real
when shared.
You go your way, and I'll go your way too
Jag strävar efter en bubbla som jag kan krypa in i när det börjar talas om karriär, om att lyckas, om att slå och om att förverkliga sig själv. Jag vill sitta där inne och småle och inte behöva säga någonting, för jag känner till något som de inte vet. Som de inte ser.
Med smak av skogshallon
Jag är just nu en vikarierande turistinformatör och vandrarhemsvärd, vilket har varit rätt kul än så länge. Väldig skillnad mot industriarbetet jag sysselsatt mig med de senaste fem somrarna. Jag botaniserar bland turistbroschyrerna här i den lilla lokalen på den lilla Storgatan i den lilla orten. Emellanåt kommer det in en tysk, en svensk eller en missionerande kristen amerikan, som jag är sjukt trevlig mot. Emellanåt ringer telefonen, och någon vill beställa broschyrer som jag samlar ihop och går och postar. Det är ungefär det som händer. Klockan 17 slutar jag här, och jobbar två timmar på vandrarhemmet.
När det är sommar och jag är i Tranemo, känner jag alltid en längtan till Göteborg. Som om det är där jag egentligen borde befinna mig. Varför är det så?
True colours?
Varför är det så här? Vad är det jag söker efter när jag finkammar internet efter möjliga utbildningar? Det perfekta livet? Mig själv? En säker framtid? Jag vet inte...
Jag känner att jag inte vet vad som är bäst och mest rätt för mig. Jag skulle nästan önska att någon annan kunde tala om det för mig, så att jag slapp sväva i ovisshet. En del av mig längtar efter att vara äldre än 21 år och att då kunna känna den där tryggheten som jag så innerligt önskar att jag ska få känna då, när mer tid har gått och mer besluts har tagits och då det är slut på CSN-år och flyttande och ovisshet. Jag längtar lite dit.
Jag har trygghet nu, jag har trygghet i ett år framöver, men det är efter det, som den tar slut. Var kommer jag att vara, var kommer du att vara, vad kommer jag att bli? Kommer jag att känna mig nöjd och lycklig över det? Kommer jag att ångra något?
Anledningen till att jag tänkt på det så mycket idag är för att jag just idag fått en sådär tre förfrågningar om vad som kommer att hända efter mitt sista år i Linköping, som jag ju snart ska påbörja.
Jag vet inte, och jag är trött på att inte veta.
In a worl full of people
You can loose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small
I don't know what to do with myself
Jag har under hela tiden som jag pluggat, haft två huvudsakliga planer på vad jag ska göra efter min kandidatexamen i kulturvetenskap. Det har skiftat lite mellan dem, och ett tag har det till och med funnits en tredje eller rent av en fjärde plan, men de har inte varit lika bestående som de två första. Okej, mina planer har varit:
* Plugga till journalist
* Plugga till bibliotekarie
* Plugga till lärare
* Ta en masterexamen inom kultur/litteratur
Lärare har jag lagt ner. Jag har kommit fram till att jag inte vill bli det. Egentligen har jag aldrig velat det särskilt starkt, det har mest funnits där som ett hyfsat okej alternativ. Och dessutom, skulle jag vilja bli lärare efter mitt treåriga kulturvetarprogram skulle vägen bli väldigt lång och snårig. Det känner jag inte att det är värt. Det finns ett tvåårigt folkhögskolelärarprogram här på LiU, som jag efter min examen kommer att vara behörig till och som jag funderat på någon gång, men som sagt, jag har kommit fram till att jag inte vill bli lärare.
Det finns flera masterprogram som verkar spännande här på LiU, som jag också skulle vara behörig att söka till, men jag är inte så sugen på det heller. Jag vill, efter att under tre år försvarat mina nuvarande studier med att "man kan bli något sen", plugga någonting som gör att jag får en yrkestitel. Masterprogrammen jag är behörig till verkar inte så yrkesförberedande.
Journalist är någonting jag velat bli längre. Det är först nu, när jag är ganska nära till att faktiskt kunna börja på en journalistutbildning om jag vill det, som jag börjat tveka. Jag vet att man ska följa sina drömmar, och jag vet att man inte ska bry sig om prognoser o.s.v. så hilma mycket, men ändå, det är svårt att hålla drömmen stadig och upprätt när man hela tiden möts av påståenden om att jorunalister har svårast att få jobb, att yrket ligger i botten av alla mätningar, på delad plats med konstnär... Då är det svårt för mig att fortsätta säga att jag ska vara stark och strunta i allt såntdär, att jag ska gå min väg oberoende av vad som sägs, att jag satsa, att jag ska våga. Jag avskyr att satsa, att sätta saker på spel. Jag tycker om trygghet och säkerhet, jag behöver det. Jag vill inte sluta som arbetslös efter fem års studier. Jag vill ta hand om den examen jag om ett år kommer att ha, den som jag kämpat för... Risken jag tar att bli arbetslös, känns emellanåt inte värd ett försök.
Varför vill jag då bli journalist? Jag har alltid sett skrivande, texter och ord, som min grej. Det som jag är bra på och det som jag vill hålla på med. Jag har velat förankra min kulturvetarutbildning med litteraturvetenskapinriktning i journalistiken. Skriva krönikor, skriva artiklar och reportage, där jag får använda det jag lärt/lär mig här. Men jag vet inte längre, jag har mer och mer börjat fundera över om det verkligen är min grej. Om min grej inte lika gärna kan vara något säkrare. Frilansa, som många journalister gör, känns väldigt läskigt och osäkert för en sån som jag, som värdesätter säkerhet och trygghet framför väldigt mycket. Dessutom är det ganska svårt att komma in på jorunalistutbildningar, och detta faktum har fått mig att överväga en folkhögskolas alternativ istället. Men ju längre tid jag spenderar på universitetet, ju mer skeptisk blir jag till det alternativet. Jag var nyligen inne på hemsidan för den folkhögskola jag funderat mest på, och lyssnade på ett radioprogram några elever gjort. Det gjorde mig ännu mer osäker. Jag har kanske blivit lite för akademiserad, om det ens är ett ord.
Alternativet är alltså bibliotekarie. Jag tycker att det låter fint att tillbringa resten av livet, varje dag, i en lugn miljö, en byggdnad fylld med böcker, texter, ord, fakta, tankar. Att hjälpa folk att hitta rätt där. Min mamma och pappa tillbringar sina liv i smutsiga fabriker och i jämförelse med det är bibliotekarie ett drömyrke för mig. Visst är det också en av de yrken där det är svårt att få jobb, men det verkar inte lika svårt som journalist. Dessutom kom det nyligen en prognos om att efterfrågan på utbildade bibliotekarier kommer att öka under kommande år, och det spelar förstås in, även om jag som sagt vet att man inte ska lita för mycket på dem. En annan tanke i mitt huvud är huruvida det skulle bli så att bibliotekariejenny går runt och undrar hur det hade blivit om hon istället försökt bli journalist? Jag vet inte, jag hoppas inte det. Jag vill ju egentligen bara ha ett jobb där jag trivs och där jag får nytta av min utbildning.
Om ett år måste jag ha besämt mig.
En sak värd att nämnas är att jag inte väger in pengar, hur mycket pengar de olika yrkena kommer att generera i, i mina funderingar. Bibliotekarieyrket har klassats som det näst sämst betalda akademiska yrket, men det struntar jag faktiskt i. Så länge jag jobbar med någonting som jag trivs med, som känns bra, som känns rätt för mig, och jag tjänar så att jag klarar mig, så är jag mer än nöjd.
Om ett år vet jag lite mer hur det blir. Jag vet i alla fall om jag sökt till någon folkhögskola, om jag satt BHS eller JMG högst på min ansökan till studera.nu, eller om jag ställt in mig på ett par år till i Linköping. Vi får se. Jag får se.
He's my sunshine in the morning, he's my fireworks at the end of the day
Ayo technology
Nu har jag läst för många bloggar som inte kan ge mig någonting.
Jag försöker läsa boken som min favoritförfattare hävdat är hennes absoluta favoritbok.
Också en av mina favoritradiopratare har utropat att: "DEN är bra!"
Det är andra gången jag försöker läsa den nu.
Jag försöker, men det är så mycket som jag inte förstår.
Jag hänger inte med.
Jag reser mig från läshörnan, hamnar framför datorn, hamnar i bloggosfären.
Läser en blond och storleende 19-årings tips om hur man får en bättre självkänsla.
Dem förstår jag däremot.
Fan. Nej. Jag måste göra någonting NU, någonting smart, kulturellt, intellektuellt. Jag måste ta tillbaka det där som ibland får mig att känna mig som en smart person. Jag måste förgöra hon som sitter och nickar och ler framför den blonda 19-åringens blogg. I will destroy you!
Det enda jag kan komma på att göra är dock att fortsätta läsa boken. Så får det bli. Ingen mer bloggosfär idag. Ingen mer, inte ens en smart blogg. Capish?
Tid
Måste jag gått sista terminen i fyran. Mycket tid spenderades i stallet där jag satt med i "minisektionen" LUS. Jag vill till och med minnas att jag var ordförande? Hm. Det är något suddigt, men jag var i alla fall en hurtig hästtjej som det gick bra för i skolan. Tror jag lekte (sa man det då fortfarande? lekte?) ganska mycket med Clara, Ida, Sara och Anna-Maria.
För fem år sen
Gick jag sista terminen i nian. Jag var lite kurvigare än vad jag är nu, och trivdes ganska bra med det vill jag minnas. Eller så brydde jag mig bara inte. Det var mycket jag inte brydde mig om då, jag var ganska lat och många eftermiddagar spenderades framför TV:n och datorn. Spenderades de någon annan stans så var det hos grannen, Sara, ofta med en stor del av min klass. Vi var ett gäng som hade blivit ganska tighta där sista terminen, och umgicks mycket. Vi festade lite, trots vår ringa ålder! Dessutom var jag helt klädd i svart, alltid. Oftast ganska sunkiga och urtvättade kläder.
För ett år sen
Bodde jag i Lambohov. Det var soligt och fint och jag pluggade duktigt till alla mina tentor, samtidigt som jag tillbringade mycket tid med festeriet. Vi ordnade fester för sektionsmedlemmarna, och gick på galna tillställningar med andra festerier. Det var en hektisk men rolig tid, och jag festade skamset mycket. Men det känns ändå okej, för tentorna gick bra. Dessutom tränade jag som en tok och hade muskler som en jag vet inte vad. Så biffig vill jag helst inte bli igen.
För tre månader sen
Ja, just idag för tre månader sedan, den 21:a, var jag på ost- vin- och poesisittning. Jag var glad över att vara tillbaka i Linköping igen efter jullovet, hos Carl Magnus och vännerna, och jag hade precis börjar på litteraturvetenskap 2.
I går
Åkte jag hem från Carl Magnus som jag varit hos i helgen, pillade jag med uppsatsen, var jag på yoga, gjorde jag en mindre storhandling på konsum. En väldigt spännande dag, med andra ord.
I morgon
Kommer mamma, Hasse, mormor och morfar på besök! Ska bli högst trevligt. Sedan ska jag på middag hos Felicia på kvällen, också det högst trevligt. Hon har utlovat mat och vin, vilken tjej! Sedan kommer jag hem sent på kvällen och då är det en snygg kille här. Hihi.
Oh you
Sitter och sjunger med i Anna Ternheims så träffande, melankoliskt vackra texter och låtsas att jag gör det vackert. Känner tårarna stiga någon mikromilimeter ungefär varannan sekund, det har varit en såndär dag. En såndär dag då jag inte vet om jag får skylla på premenstruellt syndrom eller inte. En såndär dag då jag balanserar utmed en klippa, som faktiskt inte är så brant, men som ändå skrämmer mig mer än vad de allra brantaste gör.
Jag sitter med en kvarglömd skjorta i famnen som doftar trygghet, doftar gott, doftar dig.
Mazok
Jag har kommit fram till att du nog var min första kärlek, Mazok. Du var den jag cyklade fem kilometer i snöstorm för, dagen före julafton någon gång kring 1999 - 2000, eftersom jag hade lovat dig att jag skulle komma med din julklapp.
Julklappen bestod av en rund knäckebrödsskiva med morotsbitar och hästgodis på. Jag hade julpyntat din spilta med glitter och granris.
Du var den som var så mysig att krama, som jag kunde krama hur länge som helst, bara stå med armarna runt dig och med min panna mot din gyllenbruna hals. Du doftade alltid så gott och du lät mig stå så, hur länge jag ville.
Jag minns dig så väl, jag minns din bläs och skavsåren du fått av grimman, jag minns hur dina hovar kändes i min hand och hur du lutade ditt huvud mot min axel och la hela din tyngd på lilla mig, som stolt och glad försökte stå så upprätt som möjligt när du gjorde så. Jag hade lärt mig att det betydde att du tyckte om mig.
Mazok OX stod det på din namntavla. OX stod för arabiskt fullblod. Det stod att din mamma hette Mamluck och din pappa General Socks, och att du var född 1985.
Du var en av de få renrasiga hästarna på ricentret. Du kunde lyfte på din svans och få den att fladdra som en flagga efter dig, på ett sätt som bara fullblod som du kan göra, och din mule putade utåt.
Jag minns när jag hade dig på ett träningsläger och att vi hoppade en meter och det var första gången jag hade hoppat så högt.
Jag minns när min lillasyster skulle galoppera för första gången och hon satt på dig och strålade som en sol när du bar henne lungt och säkert runt manegen, säkerligen helt medveten om att hon var en ny och nervös liten ryttare som man skulle vara just lugn och säker med.
Jag minns när vi stod och tittade på varandra en gång, på ett speciellt sätt. Jag stod vid en hage med många hästar i, klappade dem alla men så gick de andra och du stannade kvar och tittade på mig. Du stod still, en meter ifrån mig, och bara tittade på mig, länge.
Mitt finaste minne av dig inträffade när jag var på ett helgläger på ridcentret en gång. Alla andra hade redan lämnat sina hästar i hagen, men du skulle vara med på gymkhanan och jag fick därför gå till hagen med dig senare på kvällen, efter att vi lekt konstiga lekar med dig i ridhuset. Jag släppte dig i sjöhagen, det var i september och gräset och träden var gröna, och ett milt kvällsljus rådde. Jag släppte dig, du började gå mot de andra hästarna som var uppe på kullen, sedan började du trava mot dem och efter en stund satte du av i full galopp och lyfte på din svans så vackert. Du höjde din mule högt i vädret och drog in septemberdoften genom dina vidgade näsborrar. Så fri, så lycklig, galopperade du i ett rasande tempo mot dina vänner. Du såg verkligen lycklig och fri ut, verkligen levande. Många ridskolehästar har ju annars en tendens att ta sig igenom vardagen i ett konstant halvsovande tillstånd, men det tillståndet var nu långt borta. Det är fortfarande bland det vackraste jag sett i mitt liv, när du galopperade iväg mot dina vänner.
Tiden gick, jag försvann från stallet, från hästarna, från dig. Du lever förmodligen inte längre, men jag hoppas att du kände dig lika lycklig och fri, som du såg ut att göra den där kvällen.
Konstigheter
Jag har varit med om två fina konstigheter på två dagar.
Fin konstighet 1:
* Jag lyssnade på pojkvännens Last FM-radio och hörde en låt med El Perro del Mar som jag tyckte lät fin. Jag fixade ner två album med henne och lyssnade igenom samtidigt som jag läste Bodil Malmsten. Och där, helt plötsligt, var låten Candy. Jag har hört den en gång innan i mitt liv. Det var ur mina stora hörlurar på jobbet på glasbruket för flera år sedan. Jens Lekman var gäst i något program på P3 och presenterade låtar han tyckte om. Jag lyssnade inte ens på Jens Lekman då, vill minnas att jag irriterande mig lite smått på honom när han klankade ner på min Morrissey och lät lite översittar-besserwisser-aktig. Så tycker jag inte om Jens nu. Verkligen inte. Nu är "Night falls over Kortedala" en av mina absoluta favoritskivor. I alla fall, han spelade låten Candy med den då lite halvt okända El Perro del Mar, och han beskrev den så fint: "Man är ensam en lördagkväll. Man går ut och köper godis. Precis." Ungefär så sa han, och det var precis det jag kände när jag hörde låten. I'm gonna go and buy me some candy. Precis. Jag har tänkt på den låten när vissa lördagskvällar i stil med den hon beskriver inträffat mig, i flera år. Och nu hör jag den igen och nu vet jag vem som gjort den och nu finns den på min dator. Lovely.
Fin konstighet 2:
* I fredgas sträckläste jag Theodor Kallifatides roman "Ett nytt land utanför mitt fönster". Jag post-it-lappade den på tre ställen. Ett av ställena innehöll citatet: "Tror du att näktergalen bryr sig när kråkorna inte gillar dess sång?". Helt underbart. Idag bestämde jag mig för att skriva min b-uppsats utifrån Johanna Nilssons författarkskap. Var inne och läste lite på hennes blogg, och se, hennes favoritcitat var just det Kallifatidescitatet. Lovely.
Hej kära dagbok
Idag vaknade jag brevid han jag är kär i. När han gick ett par timmar senare ägnade jag mig åt Mustafa Cans berättelse om sin mor. Den är mycket vacker och gripande. För en stund sedan blev jag trött på tystheten och började skråla till tonerna av Håkan Hellström. Nu ska jag snart bege mig till campushallen för ett pass poweryoga.
Just det ja, till lunch åt jag lax och couscous.
Hejdå kära dagbok.
