Ordflöde

Jag hörde på radion om en tjej som berättade när hon skulle åka på sin tre månader långa backpackresa till Sydamerika, och ett par månader innan resans avgång träffade en kille och blev kär. Hon beskrev hur avskedet med sin nyblvina pojkvän var tårdrypande och hur hon hade en jobbig klump i magen, som satt i fortfarande när hon ensam i Buenos Aires satt på en rastaurang över en skål wokade nudlar och kryddade den med tårar. Hon beskrev hur hon betalade dyra pengar bara för att få höra hans röst en endaste liten minut och hur härligt det var att komma hem sedan, efter tre månader, för att få ha vardag med honom.

Det är berättelser som den här som får mig att ännu mer än i vanliga fall vara skeptisk till backpacking life fullfilment och liknande. Inte för att, "åh nej man kan ju inte lämna sin pojkvän", verkligen inte, men för den där känslan av vad som egentligen är meningen. Vad skulle det ge mitt liv att partaja på en strand i solnedgången i Thailand bland svenskar, norrmän och danskar? På vilket sätt skulle det stärka mig som människa att ha ett one night stand på ens solstol med en okänd sydeuropé på någon sydamerikansk strand? På vilket sätt skulle jetlag, dyra och långa resor och paraplydrinkar göra någonting för min personliga utveckling?
Lär jag mig inte mer om världen genom att gå på seminarier, teatrar och konstutställningar? Genom att läsa och diskuera böcker och gå i skolan på ett språk som jag till fullo behärskar?
Jag vet inte, men jag tror det.

Det enda jag motsätter mig här är alltså att backpacking-resande som handlar om festande och runtknullande skulle göra någonting positivt för mig som person som jag inte kan få genom den vardag jag har här. Och lite också att det är så jäkligt mycket häftigare att plugga utomlands.

...skulle jag sjunga följande låtar:

Joni Mitchell - River
Anna Ternheim - My Secret
Damien Rice - Cannonball
The Smiths - I won't share you

Känslodryoande och beklämmande vackert.
En varje kväll.