Carl Magnus
Clementine: Remember me. Try your best. Maybe we can.
Meet me in Montauk...
Emptiness*
Går tillbaka och lägger mig.
På morgonen är tankarna borta.
Det var så de smög sig på. En slags tomhet som bara kröp upp på mig då jag inte hade någon möjlighet att värja mig.
På dagarna kunde jag värja mig, fram tills en dag då det bara inte gick längre.
I had to face it.
And I faced it and it was horrible and exhausting, and sometimes I thought that it would never be completley over. But now it is. It is done, and I feel alive and true.
*Emptiness as a human condition is a sense of generalized boredom, social alienation and apathy.
Nobody said it was easy...
För första gången känner jag att det här uppbrottet gör outhärdligt förbannat jävla helvetesont.
Icke desto mindre är det nödvändigt för mig, det ÄR någonting som jag måste.
Men jag saknar min bästa vän. Något så fruktansvärt mycket.
Decemberelva
Jag är mig själv igen nu, mitt eget råa jag. Helt plötsligt ser och hör jag världen på ett annorlunda, men samtidigt väldigt bekant, sätt. Det finns inget skimmer över någonting, allting är så kargt och krasst som det faktiskt ÄR, och jag måste ha det så nu.
Läser Maken igen och stryker under.
Hulk
Slut
Kommer nog inte att skriva mer i den här bloggen nu.
The present is now the past, eller Hej ett halvår senare.
Den här hösten har jag skrivit en längre grej som känns som en sorts milstolpe när det gäller mitt knapprande på tangentbordet. Jag är ett steg närmare nu.
Att vara sambo är jättefint.
Vi alltså...
Kan se tillbaka nu i efterhand och förstå att jag mådde sådär i somras alltså, men det var det nog värt.
Nästan perfekt
Och jag känner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
Och strömmen går igång igen
Och nätterna blir ljusa
Och jag känner och jag lever
Och jag minns
Att allting, allting, allting
Allting, allting ja allt
Är nästan perfekt
Rubrikflöde
I sommar har jag kommit fram till att det går att hålla uppe en social fasad till en viss gräns, och när den gränsen är nådd, måste jag fly. Vara för mig själv. Vara mig själv. Det känns som en överlevnadsinstinkt.
Ni ser inte mig och ni förstår inte.
Men det finns de som ser, det finns de som förstår, och jag saknar dem.
I'm going to make a lot of money, and then I'm going to quit this crazy scene.
Jag tycker synd om de som aldrig jobbar, för de får aldrig vara lediga. Jag tycker också nästan lite synd om dem som aldrig tvingas stå ut med Rix FM:s sex olika låtar tio timmar om dagen i flera veckor - för Cemetry Gates har aldrig varit vackrare.
Oh how I long
Ser så himla mycket fram emot hösten. Ge mig skiftet augusti/september, spårvagnar, samboliv, nya människor, busspendling, växande studieskulder, nytt träningsställe, vinglas på avenyn och nytt, nytt, nytt fast ändå samma.
Ibland är jag lite rädd för att jag glider ur mig själv på jobbet, för att jag försöker vara så trevlig och samtalsförande mot människor jag kanske egentligen aldrig skulle föra konversation med. Men när jag sitter tyst när de pratar om fotbolls VM och kungabröllop, just för att jag var den som inte såg det så känner jag mig ändå rätt säker.
Hej då, Linköping.
Jag har, förutom ett seminarium, gjort allt jag ska här nu. Snart kommer poängen att vara inrapporterade på studentportalen och jag kommer att ta ut en filosofie kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning litteraturvetenskap. Jag bestämde när jag var 19 år och gick i gymnasiet att det var här jag ville vara om tre år, här med kandidatexamen nästintill under armen. Jag bestämde det trots alla som sa att det skulle bli svårt, att det inte var rätt att bestämma något sådant när man var så ung, att det inte var värt att ha något sådant eftersom det inte kommer leda till någonting i framtiden.
Jag bestämde mig för det i alla fall, och här är jag. Det första stora helt självständiga målet jag satte upp i mitt liv, har jag nu nått.
Förstår du hur det känns?
Jag tänker tillbaka på när jag kom hit som 19-åring. Jag hade tagit studenten bara ett par månader tidigare, och hade nu flyttat 20 mil bort. Jag var nervös, lite rädd, men allra mest var jag otroligt förväntansfull och glad. Jag ville iväg från uppväxtorten, jag ville till studier, jag ville till nya vänner, jag ville till en stad, jag ville till utgångar och tentasalar och till en egen spis.
Fick jag det?
Hundra gånger om.
Min tid i Linköping kan verkligen delas in i perioder. Period 1 bestod av osäkerhet, viss nedstämdhet och ensamhet men samtidigt med en känsla av att det här var fruktansvärt kul och rätt och att allting skulle lösa sig snart. Period 2 bestod av en tid då det stundtals kändes som om allting faktiskt hade löst sig, och jag började träna och var festerist och drack fulvin i Vallaskogen på måndagar och gycklade och dansade och tentapluggade i biblioteket. Period 3 bestod av en lungare, mer stabil och tillfreds tillvaro som också fick bli den längsta; de första representerar ungefär en termin var, den tredje ungefär fyra.
Jag kommer aldrig att glömma vännerna jag fått här. Jag kommer aldrig att glömma känslorna av upp- och ner, känslan av att vara hög på livet och känslan av att nästintill kvävas av det. Jag kommer aldrig glömma de nya insikterna, de nya sätten att se på saker och ting, och inte heller de nya sakerna och tingen.
Men vänner, fest och utgång är egentligen inte den största delen av min tid i Linköping. Den största delen består av kunskap. Det må låta klyschigt och högtravande, men det är ju faktiskt så.
Jag ville plugga på kulturvetarprogrammet för att jag ville jobba med kultur, ja, men den främsta anledningen var en annan, och det är den som egentligen räknas. Jag ville ta del av den här världen som gömmer sig bakom programbeskrivningen "du läser kurser i litteraturvetenskap, konstvetenskap, historia och filosofi." Jag ville ha en en del av den värden, äga den. Jag ville bli en sådan som kan tänka på och förhålla sig till en del av den världen på ett sätt som jag gissade att man behövde lite bildning för att kunna.
Det har jag fått.
Och jag kan inte riktigt förklara hur stort det är. Jag vill nästan skratta åt de som ifrågasätter mitt val av utbildning för att man med en sådan inte har det alldeles för lätt på arbetsmarknaden. Och? Det är väl inte det som spelar någon roll? Den som spelar roll är att jag blivit den jag blivit tack vare den här utbildningen. Att jag har blivit den jag vill vara. Det är större än vilken arbetsmarknadsundersökning från HSV som helst.
Jag vill inte säga att jag förändrades här. Jag utvecklades och växte i en riktning som jag gillar väldigt mycket. Det är tack vare mig, tack vare studierna, tack vare mina vänner och bektanskaper, tack vare alla erfarenheter.
Det smärtar samtidigt som det känns helt rätt att säga "Hej då Linköping, nu går jag." Det är rätt nu. Tiden är kommen och jag är väldigt förväntansfull inför min nya resa. Jag kommer att forsätta studera, på annan ort, med en tyngre ryggsäck fylld med erfarenheter än var jag hade när jag flyttade hit.
Så, hej då Linköping. Det har varit så himla värt.
Självsäkerhet i framtidstron? Njae.
och så vill jag ha en lägenhet i Göteborg
med inflyttning lagom till terminstarten.
Det är vad jag vill ha -
men det är tydligen för mycket begärt
av en 80-talist som jag.
Ni har verkligen lyckats skala bort min framtidstro, kära vilka ni nu är. Jag har inget hopp om sommarjobb. Jag får kämpa för att ha hopp om jobb efter avslutade studier. Jag tror inte att jag är något. Jag får kämpa för att tro att jag kanske eventuellt om jag har tur kan bli något. Jag får ingen bostad. Jag får inget jobb. Ni har fått mig att vara glad över att jag i alla fall har tak över huvudet.
Jag hyser ständigt en rädsla för att en dag bli uteliggare.
Det är sant.
Och ändå har jag två föräldrahem, tre syskon och flera vänner, som säkert skulle hjälpa mig om så mot all förmodan skulle bli fallet.
Men ändå utesluter jag inte möjligheten att det kan bli så.
Jag hyser en sjuk rädsla över att bli uteliggare. Det är det värsta som kan hända enligt mig, och det kan hända.
Kolla, vilken framtidstro ni projicerar på ett exemplar av dagens unga vuxna.
Är ni nöjda nu?
Bubblan
Att det finns en värld där folk tycker att "Killen ska betala om man är på date, för det bara är så." En värld där en partiledare säger att "Feminismen är ett hot mot kärnfamiljen." En värld där man utan skam i kroppen kan kalla sig antifeminist. En värld där man är rädd för att ta till kvotering för att "kompetensen skulle bli lidande." En värld där man kallar en tjej som ligger med många för slampa men en kille som gör samma sak för player. En värld där man marknadsför kycklingburgare till män genom en slogan som: "Chicken, so good that you'll CHEAT on beef!" En värld där folk tycker att homosexuella är olämpliga föräldrar just för att de är homosexuella och och en värld där man anser att klasser, det finns inte längre i Sverige. En värld där man tycker att monarki, det är en sund och modern föresteelse, en värld där man tycker att "Det var bättre föö-ööörrrrr!" och en värld där man läser Cosmopolitan, en värld där man röstar på Sveriedemokraterna och en värld där man kollar på Cougar Town och tycker att det är bra.
Åh, vad jag trivs bra i min bubbla.
"Det blev Facebook istället..."
Facebook.
Vad är det med det egentligen? Varför känns det som om jag har band knutna kvar till folk som jag inte vill ha någonting som helst knutet till längre, bara genom att följa deras liv i diverse statusuppdateringar?
Om jag vill visa folk hur jag är - vad ska jag skriva för statusuppdateringar då? Problemet är att jag inte vill visa ALLA mina facebookvänner vem jag är på det sättet. Men vissa, vissa vill jag att de ska förstå. Att de ska se mig. Men inte varenda människa som jag någonsin haft någon som helst kontakt med.
Ta den här personen till exempel: Vi gick på samma gymnasieskola i samma årskurs, men på olika program. Vi började alltså gymnasiet samtidigt och tog studenten samtidigt. Vi hade gemensamma bekanta. Men VI var inte bekanta. Jag kan inte minnas att vi någonsin har pratat, inte ens ett "Hej". Och det är inte så att vi trots detta delar någonting specifikt som gör att vi ändå vill "hålla koll på varandra". Så, varför är vi då vänner på Facebook? Varför "följer vi varandras liv"? Inte vet jag - det kan inte ha varit jag som har lagt till den här personen som min vän, för jag är väldigt sparsam med mina friend requests. Kommer inte ihåg när jag skickade någon senast.
Sanningen är antagligen den att det är tufft att ha många vänner på Facebook, och att personen i fråga lagt till mig på grund av det. Personen i fråga kanske skickar friend requests till alla den känner igen. Det är ett ganska givet svar, men jag vill ändå ställa frågan "Varför?". Varför?
En sak jag också tänkt på med Facebook och vännerförfrågningar - är det inte märkligt att jag efter en förfest eller hemmafest eller vad som helst, där jag pratat med en människa, sedan för följa dennes liv på Facebook för resten av mitt liv (eller i alla fall så länge vi båda har Facebook) på grund av att människan skickar en vänförfrågan? Är inte det sjukt jäkla märkligt egentligen?
Yes, jag skulle kunna ta bort min Facbook, men det är just de här sakerna som får mig konfunderad - i övrigt är väl Facebook mest... ganska trevligt.
Utvandrarserien
Moberg. Dina karaktärer kom till liv i ditt epos. De kom till liv för mig, och nu kommer de alltid att leva hos mig. Det känns så tomt nu, nu när det är slut. Nu när jag läst det sista brevet till Sverige.
Det är främst karaktärerna som stannar hos mig. Karaktärerna som jag, i flera av dem, såg delar av mig själv i. Hur lyckas du med det Moberg, hur lyckas du få mig att se sidor av mig själv i aftonbedjande, utvandrande 1800-tals smålänningar som egentligen inte finns? Jag, en 22-årig student som egentligen aldrig haft några stora motgångar i livet.
Det andra som stannar kvar hos mig är ditt sätt att berätta. Ditt sätt att sätta ord på tankar, känslor och livsfunderingar som jag knappt ens vetat att jag själv har haft, därför att jag aldrig har kunnat sätta ord på dem förut, inte ens i mitt eget huvud. Du formande dem med ord åt mig, du placerade dem framför mig och sa: "Såhär är det." Jag begrundade orden, de tumlade runt i huvudet på mig och det och blänkte till i mina ögon, och jag sa: "Ja. Så är det faktiskt."
Det tredje som för alltid kommer att stanna hos mig är förstås historien. Livsödet som människorna du gestaltar går till mötes. Jag bryr mig inte om hur mycket som egentligen stämmer överens med hur det gick till då det i verkligheten begav sig, för det är inte den verkliga historien som jag läst, gråtit över, grubblat över och tänkt på. Det är din historia.
När du skildrar svälten i Sverige och lilla Annas död.
När Kristina känner hemlängtan. När hon sitter på andra sidan världshavet, hungrig och smutsig, med en tre månaders förfälig båtresa bakom sig, och får en klump i magen och tårar i ögonen då hon tänker: Aldrig vara med hemma mer...
Ångesten när Märta glöms i land och båten går snart och de måste bestämma sig nu, nu, nu, nu, vilket barn de ska lämna åt sitt öde.
Och Robert. Robert när han kommer tillbaka och samtalar med Kristina. Robert som får Kristina att säga "Nu förstår jag dig, Robert!" och du skriver så träffsäkert en mening som fått mig att få en annorlunda syn på människorna runt omkring mig: För inte känner man en annan människa på riktigt, förrän man sett sig själv i den.
När Kristina för första gången tvivlar på sin tro. Jag minns att det påminde mig om en låt jag hört en gång, det slog mig att det här är ju portärtterat i en låt från Kristina från Duvemåla, en låt som jag förut fann skrämmande och svulstig men som jag nu förstod och blev innerligt berörd av. Friden i själen, vem skulle skänka mig den?
När Karl Oskar beskriver sin kärlek och sin längtan till Kristina. När han tänker tillbaka på hur det först träffades och sedan slutar tankegången med Dö inte ifrån mig!
Det här är bara några av partierna ur din serie, Moberg, som jag kommer att bära med mig för alltid.
I ett tidningsurklipp som låg ihopvikt i en av böckerna, där "Sista breven till Sverige" recenserats av Olof Lagercrantz, understryker han hur Karl Oskar framtälls som en halvgud i bondeförklädnad.
För mig är halvguden en annan.
Det är Kristina jag känner med.
Det är hos henne jag ser flest delar av mig själv.
Det är hennes öde jag djupast kommer att bära med mig.
Tack.
Att lära sig om livet och världen
Det är berättelser som den här som får mig att ännu mer än i vanliga fall vara skeptisk till backpacking life fullfilment och liknande. Inte för att, "åh nej man kan ju inte lämna sin pojkvän", verkligen inte, men för den där känslan av vad som egentligen är meningen. Vad skulle det ge mitt liv att partaja på en strand i solnedgången i Thailand bland svenskar, norrmän och danskar? På vilket sätt skulle det stärka mig som människa att ha ett one night stand på ens solstol med en okänd sydeuropé på någon sydamerikansk strand? På vilket sätt skulle jetlag, dyra och långa resor och paraplydrinkar göra någonting för min personliga utveckling?
Lär jag mig inte mer om världen genom att gå på seminarier, teatrar och konstutställningar? Genom att läsa och diskuera böcker och gå i skolan på ett språk som jag till fullo behärskar?
Jag vet inte, men jag tror det.
Det enda jag motsätter mig här är alltså att backpacking-resande som handlar om festande och runtknullande skulle göra någonting positivt för mig som person som jag inte kan få genom den vardag jag har här. Och lite också att det är så jäkligt mycket häftigare att plugga utomlands.
Om jag kunde sjunga
Joni Mitchell - River
Anna Ternheim - My Secret
Damien Rice - Cannonball
The Smiths - I won't share you
Känslodryoande och beklämmande vackert.
En varje kväll.
Decenniesammanfattning
2000: Fira in nya decenniet hos grannen. Gå i femman, börja sexan. Hästar, hästar, hästar.
2001: Gå i sexan börja sjuan. Liten och förvirrad i kalla korridorer med gula skåp och utspottade snusar.
2002: Bli säkrare, träna endel. Sluta rida. Gå ut sjuan. Åka till Turkiet och ha kompis med. Börja åttan. Sluta träna. Bli stort Sagan om ringen– fan och gå på nattpremiär, plugga quenya och läsa de tjocka böckerna. Få Red Hot Chili Peppers ”By the Way” och Håkan Hellströms ”Det är så jag säger det” i julklapp. Förändring.
2003: Konfirmeras och komma fram till att jag inte tror på någon Gud. Ha svart tuperat hår och svartsminkade ögon. Lyssna på gammal svensk punk varvat med Kent och Winnerbäck och Red Hot Chili Peppers och Nirvara och såntdär. Vända på dygnet på sommaren och sitta uppe vid datorn hela nätterna. Dricka cola och äta mackor med choklad. Bli vegetarian och ännu mer svartklädd. Popperiod på hösten med svartvitrandiga strumpbyxor och plastarmband från SHOCK. Drömma om Göteborg och poppojkar. Se Lars Winnerbäck och Håkan Hellström på kalasturnén, se The Ark två dagar i rad och se Bad Cash Quartet på Rockborgen på hösten.
2004: Gå sista terminen i nian och ha väldigt roligt. Hängas hos grannen. Sluta nian. Avfärga håret och köpa blåjeans och färgglada tröjor, vilja se vanlig ut. Bli frälst av The Smiths och ligga i sängen och lyssna på ”The Queen is dead” tills jag kan vartenda ord på hela skivan. Börja gymnasiet. Få lite identitetskris och gå tillbaka till svart hår och svarta kläder igen. Vara på kalasturné och Göteborgskalas igen och se Cirkus Miramar och annat obskyrt på Rockborgen på hösten. Börja extrajobba på glasfabrik.
2005: Gå andra halvan av ettan. Bli kär flickvän. Åka på punkspelningar. Sommarjobba. Åka till Hultsfred. Börja tvåan. Införskaffa Cheap-Monday jeans. Börja ha luggen sådär snett över pannan som jag hade ett bra tag sedan. Lyssna på Joni Mitchell och läsa Joakim Forsberg. Se Eternal Sunshine of the Spotless Mind upprepade gånger.
2006: Gå i tvåan. Gå på konsert i Scandinavium all by my self bara för att se Morrissey. Börja klä mig i känningar och lyssna på Suburban Kids with Biblical Names och Laakso mest hela dagarna. Åka till Hultsfred igen. Börja gå ut och gå 8 km varje dag. Börja trean. Göra slut. Gå ut på Trädgårn och Saturn. Älska samhäll-kultur kurserna och önska mig kursboken i kultur- och idéhistoria i julklapp.
2007: Ge upp popstilen något och försöka se vuxnare ut. Ny pojkvän i ny stad. Körlektioner i Gislaved. Klara teoriprovet. Åka till Polen och se Auschwitz. Fundera över framtiden och längta bort från Tranemo. Lyssna på Damien Rice och Frida Hyvönen. Ta studenten. Sommarjobba och komma in på Linköpings universitet. Flytta till ett gudsförgätet korridorsrum i Ryd i Linköping. Bli nollad och träffa nya vänner. Flytta till en etta ganska snabbt. Partaja och gå upp i vikt och plugga och vara lite förvirrad men samtidigt ha kul. Se en fantastisk uppsättning av "Ett drömspel" på Dramaten. Lyssna på Jens Lekman och Simon and Garfunkel.
2008: Vara nöjd singel och festerist och börja träna. Festa i Vallaskogen på måndagar och gyckla och busa. Lyssna på Elin Sigvardssons ”A fiction”. Bli frälst av afro power dance och poweryoga och spinning och step och bli lite väl muskulös av denna frälsning. Söka finfin lägenhet i Valla och få den och flytta in i juni. Sommarjobb på glasfabrik. Åka till Arvika och ha väldigt kul. Vara fadder. Få en inneboende en liten period. Ordna fester och sittningar med festeriet. Bli tillsammans med söt linköpingspojke på hösten. Lyssna på The Shins och Radiohead.
2009: Åka till Paris med finfin vän. Börja läsa fortsättningskursen i litteraturvetenskap. Vara en glad och tillfreds flickvän. Upptäcka ny litteratur och nya synsätt och komma fram till vad jag vill göra resten av livet. Vara sekreterare i sektionsstyrelsen. Börja ha fina återkommande middagar med tre fantastiska tjejer. Se Morrissey i Borås. Sommarjobba på turistbyrå och vandrarhem. Skriva en b-uppsats på våren, och en c-uppsats på hösten. Gymma på julafton och fira in det nya året med magsjuka på ett hotellrum i Göteborg.
Nu är det kokta fläsket stekt
Jaha, se där, inget inlägg på väldigt länge och sedan kommer ett om mat, om mina matvanor och om kött, någonting som jag verkligen inte gillar att prata eller att skriva om. Skumt.
Jag tycker i alla fall, av någon anledning, att det är motbjudande med rött kött. Det "bara utstrålar allmänt äckel", för att använda en härlig gammal formulering som jag när var 19 år använde då jag i min gamla blogg skulle beskriva de fulla polska lastbilschaufförerna, som klädde av mig och tjejerna i min klass med blicken på färjan mellan Karlskrona och Gdynia.
