Ordflöde

Facebook.
Vad är det med det egentligen? Varför känns det som om jag har band knutna kvar till folk som jag inte vill ha någonting som helst knutet till längre, bara genom att följa deras liv i diverse statusuppdateringar?
Om jag vill visa folk hur jag är - vad ska jag skriva för statusuppdateringar då? Problemet är att jag inte vill visa ALLA mina facebookvänner vem jag är på det sättet. Men vissa, vissa vill jag att de ska förstå. Att de ska se mig. Men inte varenda människa som jag någonsin haft någon som helst kontakt med. 

Ta den här personen till exempel: Vi gick på samma gymnasieskola i samma årskurs, men på olika program. Vi började alltså gymnasiet samtidigt och tog studenten samtidigt. Vi hade gemensamma bekanta. Men VI var inte bekanta. Jag kan inte minnas att vi någonsin har pratat, inte ens ett "Hej". Och det är inte så att vi trots detta delar någonting specifikt som gör att vi ändå vill "hålla koll på varandra". Så, varför är vi då vänner på Facebook? Varför "följer vi varandras liv"? Inte vet jag - det kan inte ha varit jag som har lagt till den här personen som min vän, för jag är väldigt sparsam med mina friend requests. Kommer inte ihåg när jag skickade någon senast.

Sanningen är antagligen den att det är tufft att ha många vänner på Facebook, och att personen i fråga lagt till mig på grund av det. Personen i fråga kanske skickar friend requests till alla den känner igen. Det är ett ganska givet svar, men jag vill ändå ställa frågan "Varför?". Varför?

En sak jag också tänkt på med Facebook och vännerförfrågningar - är det inte märkligt att jag efter en förfest eller hemmafest eller vad som helst, där jag pratat med en människa, sedan för följa dennes liv på Facebook för resten av mitt liv (eller i alla fall så länge vi båda har Facebook) på grund av att människan skickar en vänförfrågan? Är inte det sjukt jäkla märkligt egentligen?

Yes, jag skulle kunna ta bort min Facbook, men det är just de här sakerna som får mig konfunderad - i övrigt är väl Facebook mest... ganska trevligt.

Moberg. Dina karaktärer kom till liv i ditt epos. De kom till liv för mig, och nu kommer de alltid att leva hos mig. Det känns så tomt nu, nu när det är slut. Nu när jag läst det sista brevet till Sverige.

Det är främst karaktärerna som stannar hos mig. Karaktärerna som jag, i flera av dem, såg delar av mig själv i. Hur lyckas du med det Moberg, hur lyckas du få mig att se sidor av mig själv i aftonbedjande, utvandrande 1800-tals smålänningar som egentligen inte finns? Jag, en 22-årig student som egentligen aldrig haft några stora motgångar i livet.

Det andra som stannar kvar hos mig är ditt sätt att berätta. Ditt sätt att sätta ord på tankar, känslor och livsfunderingar som jag knappt ens vetat att jag själv har haft, därför att jag aldrig har kunnat sätta ord på dem förut, inte ens i mitt eget huvud. Du formande dem med ord åt mig, du placerade dem framför mig och sa: "Såhär är det." Jag begrundade orden, de tumlade runt i huvudet på mig och det och blänkte till i mina ögon, och jag sa: "Ja. Så är det faktiskt."

Det tredje som för alltid kommer att stanna hos mig är förstås historien. Livsödet som människorna du gestaltar går till mötes. Jag bryr mig inte om hur mycket som egentligen stämmer överens med hur det gick till då det i verkligheten begav sig, för det är inte den verkliga historien som jag läst, gråtit över, grubblat över och tänkt på. Det är din historia.

När du skildrar svälten i Sverige och lilla Annas död.
När Kristina känner hemlängtan. När hon sitter på andra sidan världshavet, hungrig och smutsig, med en tre månaders förfälig båtresa bakom sig, och får en klump i magen och tårar i ögonen då hon tänker: Aldrig vara med hemma mer...
Ångesten när Märta glöms i land och båten går snart och de måste bestämma sig nu, nu, nu, nu, vilket barn de ska lämna åt sitt öde.
Och Robert. Robert när han kommer tillbaka och samtalar med Kristina. Robert som får Kristina att säga "Nu förstår jag dig, Robert!" och du skriver så träffsäkert en mening som fått mig att få en annorlunda syn på människorna runt omkring mig: För inte känner man en annan människa på riktigt, förrän man sett sig själv i den.
När Kristina för första gången tvivlar på sin tro. Jag minns att det påminde mig om en låt jag hört en gång, det slog mig att det här är ju portärtterat i en låt från Kristina från Duvemåla, en låt som jag förut fann skrämmande och svulstig men som jag nu förstod och blev innerligt berörd av. Friden i själen, vem skulle skänka mig den?
När Karl Oskar beskriver sin kärlek och sin längtan till Kristina. När han tänker tillbaka på hur det först träffades och sedan slutar tankegången med Dö inte ifrån mig!

Det här är bara några av partierna ur din serie, Moberg, som jag kommer att bära med mig för alltid.

I ett tidningsurklipp som låg ihopvikt i en av böckerna, där "Sista breven till Sverige" recenserats av Olof Lagercrantz, understryker han hur Karl Oskar framtälls som en halvgud i bondeförklädnad.
För mig är halvguden en annan.
Det är Kristina jag känner med.
Det är hos henne jag ser flest delar av mig själv.
Det är hennes öde jag djupast kommer att bära med mig.

Tack.