Den här känslan som jag har är inte min
...den blev kvar, är den din? Den smakar som du.
Jag var 15 år, nedstämd och svartvit, och det här var mitt soundtrack. Den gör sig lika bra idag.
Jag har hittat någonting som bara är mitt, som ingen kan ta. Det spelar ingen roll vad som händer, för det finns alltid. Ingen kan ta det, ingen kan ändra på det. Det känns bra, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen är så bra, och varför jag skapat det just nu.
Jag har tänkt mycket på tvåsamheten de senaste dagarna, även om jag haft sjukt mycket att göra i och med nollning och festerimedlemskap, så har jag hunnit tänka mycket på tvåsamheten. Och döden, av någon anledning.
I tisdags kväll bankade mitt hjärta så hårt att jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Och det där jag har skapat, det som ingen kan ta, det tycker att det hade varit helt okej.
Men det är klart att jag vill leva. I brist på annat. Jag utforskar, pluggar någonting för syns skull, har ett liv. Men inom mig finns någonting annat, någonting verkligt.
Kan inte låta bli att tänka på Platon och hans idévärld. Kommer ihåg att jag en gång skrev anteckningar om idévärlden på en gymnasielektion i kultur- och idéhistoria. Jag skrev "Själen vill tillbaka dit." När jag läste det senare, för att plugga till ett prov, slog det mig hur vacker den meningen är. Själen vill tillbaka dit.
Jag var 15 år, nedstämd och svartvit, och det här var mitt soundtrack. Den gör sig lika bra idag.
Jag har hittat någonting som bara är mitt, som ingen kan ta. Det spelar ingen roll vad som händer, för det finns alltid. Ingen kan ta det, ingen kan ändra på det. Det känns bra, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen är så bra, och varför jag skapat det just nu.
Jag har tänkt mycket på tvåsamheten de senaste dagarna, även om jag haft sjukt mycket att göra i och med nollning och festerimedlemskap, så har jag hunnit tänka mycket på tvåsamheten. Och döden, av någon anledning.
I tisdags kväll bankade mitt hjärta så hårt att jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Och det där jag har skapat, det som ingen kan ta, det tycker att det hade varit helt okej.
Men det är klart att jag vill leva. I brist på annat. Jag utforskar, pluggar någonting för syns skull, har ett liv. Men inom mig finns någonting annat, någonting verkligt.
Kan inte låta bli att tänka på Platon och hans idévärld. Kommer ihåg att jag en gång skrev anteckningar om idévärlden på en gymnasielektion i kultur- och idéhistoria. Jag skrev "Själen vill tillbaka dit." När jag läste det senare, för att plugga till ett prov, slog det mig hur vacker den meningen är. Själen vill tillbaka dit.
Kommentarer
Trackback
