Just for now
Tillbaka i Linköping för nyårsfirande. Minns när jag skrev den meningen i min förra blogg, som jag hade för ett år sedan. Då följdes meningen av något sorts lyriskt kvittrande om hur mycket jag såg fram emot den nya terminen, hur mycket jag älskade min lägenhet och hur skönt det var att vara tillbaka i den, hur kul mitt liv var. En del av det där stämde, en del stämde till viss del och en del stämde inte alls. I den bloggen ville jag framställa mig på ett visst sätt, jag tänkte på att andra läste och jag funderade över hur de skulle uppfatta mig, vilken bild de skulle få av mig. Därför gick det inte att fortsätta på den bloggen, för det var inte verkligt.
Bara det verkliga består.
Här försöker jag inte framställa mig på något sätt, här försöker jag skriva från huvudet, försöker strunta i hur det uppfattas av andra. Det visade sig vara mycket lättare att göra så när man vet att ingen läser.
Jag vet inte om du läser, du, den enda jag visat min blogg, men jag vet att du kan. Det förändrar ingenting, och det gör mig glad. Det måste ju betyda att jag inte känner att jag behöver framställa mig på något särskilt sätt för dig. För det behöver jag inte.
Ibland får jag en längtan efter fullständig frid. Jag vill bara ligga i armarna hos någon som bryr sig om mig och inte behöva plugga, jobba eller ta någon form av ansvar, inte behöva anstränga mig på något sätt, bara ligga där och bli omhändertagen och vara tillsammans, i någonting som liknar en evighet.
Jag är så sjukt rädd för att bli lämnad ensam.
Den där längtan efter friden kan ibland få mitt blott 20-åriga jag att längta efter pensionen. Jag tänker mig att jag bor i ett hus fullt av minnen; fotografier på väggarna, gamla cd-skivor och böcker och saker jag skrivit i en låda på vinden som jag tittar i ibland. Jag bor där med någon jag älskar och som jag älskat väldigt länge. Vi lever ett stillsamt liv och njuter av småsaker som tillhör vardagen; mat, vin, promenader, böcker, varandra. Och vi går hela tiden runt med en medvetenhet om att vi ska leva så tills allting är slut, tills vi dör. Ingen kommer att lämna den andre av någon annan anledning än döden. Det är vi två nu, som gör det bästa av de sista åren av våra liv, som njuter av varje dag.
Mina ögon tåras bara jag skriver om det. Så fint. Så lyckligt. Så harmoniskt och fridfullt.
Jag längtar.
Bara det verkliga består.
Här försöker jag inte framställa mig på något sätt, här försöker jag skriva från huvudet, försöker strunta i hur det uppfattas av andra. Det visade sig vara mycket lättare att göra så när man vet att ingen läser.
Jag vet inte om du läser, du, den enda jag visat min blogg, men jag vet att du kan. Det förändrar ingenting, och det gör mig glad. Det måste ju betyda att jag inte känner att jag behöver framställa mig på något särskilt sätt för dig. För det behöver jag inte.
Ibland får jag en längtan efter fullständig frid. Jag vill bara ligga i armarna hos någon som bryr sig om mig och inte behöva plugga, jobba eller ta någon form av ansvar, inte behöva anstränga mig på något sätt, bara ligga där och bli omhändertagen och vara tillsammans, i någonting som liknar en evighet.
Jag är så sjukt rädd för att bli lämnad ensam.
Den där längtan efter friden kan ibland få mitt blott 20-åriga jag att längta efter pensionen. Jag tänker mig att jag bor i ett hus fullt av minnen; fotografier på väggarna, gamla cd-skivor och böcker och saker jag skrivit i en låda på vinden som jag tittar i ibland. Jag bor där med någon jag älskar och som jag älskat väldigt länge. Vi lever ett stillsamt liv och njuter av småsaker som tillhör vardagen; mat, vin, promenader, böcker, varandra. Och vi går hela tiden runt med en medvetenhet om att vi ska leva så tills allting är slut, tills vi dör. Ingen kommer att lämna den andre av någon annan anledning än döden. Det är vi två nu, som gör det bästa av de sista åren av våra liv, som njuter av varje dag.
Mina ögon tåras bara jag skriver om det. Så fint. Så lyckligt. Så harmoniskt och fridfullt.
Jag längtar.
Kommentarer
Trackback
