Nattugglan
Uppe på natten igen, med musik i hörlurar.
Visst, klockan är inte så mycket, men det här är natten för mig numer. Har blivit så vuxen och duktig och lagt mig till med så vuxna och duktiga vanor, som att gå och lägga sig i tid och aldrig sova längre än till nio.
En tid i mitt liv var det här det bästa jag visste. Att sitta här på övervåningen, med bra musik i hörlurarna. Sitta och skriva, slösurfa, läsa gamla saker jag skrivit, kolla på gamla bilder. Småsprata lite med någon på msn, någon som gör samma sak. Jag kunde sitta uppe en hel natt, gärna ända tills det började ljusna.
En speciell känsla, ett speciellt lugn, fanns alltid närvarande dessa nätter. En speciell ro, som jag nog aldrig hittat i någon annan form, inte på samma sätt. Och nu skulle jag aldrig kunna vara uppe tills det ljusnar och bara slösurfa, jag skulle inte tillåta mig det. Vända på dygnet kan man ju inte göra. Varför inte skulle 15-åriga Jenny fråga mig om hon kunde det, och se på mig lite irriterat med sina kajalmålade ögon.
Och den 20-åring jag är idag skulle inte ha något bra svar på det. Man gör bara inte så, skulle jag nog få säga. Och vad är det för svar?
Egentligen borde jag kanske trotsa vuxenheten inatt, och inte gå och lägga mig snart som jag egentligen tänkt. Utan istället sitta uppe, som jag gjorde då.
Men nej, jag ska gå upp nio och ge mig ut i skogen och springa imorgon, jag har ju bestämt att jag ska göra det tre gånger i veckan nu under sommaren och gör jag det inte imorgon söndag så blev det bara två gånger den här veckan, och det går ju inte. Plus att jag borde läsa imorgon också, jag har ju bestämt mig för att försöka beta av en del av den kommande höstens litteraturlista redan nu under sommarlovet, för att ligga lite bra till.
Ja, god damn it vad vuxen man blivit.
Såg en film ikväll som jag genast efter att jag sett den skrev in under "Favourite Movies" på Facebook. The Pianist.
Adrien Brody är ungefär den vackraste människa jag vet, och jag är en sådan sucker för filmer som får mig att fälla en tår.
Visst, klockan är inte så mycket, men det här är natten för mig numer. Har blivit så vuxen och duktig och lagt mig till med så vuxna och duktiga vanor, som att gå och lägga sig i tid och aldrig sova längre än till nio.
En tid i mitt liv var det här det bästa jag visste. Att sitta här på övervåningen, med bra musik i hörlurarna. Sitta och skriva, slösurfa, läsa gamla saker jag skrivit, kolla på gamla bilder. Småsprata lite med någon på msn, någon som gör samma sak. Jag kunde sitta uppe en hel natt, gärna ända tills det började ljusna.
En speciell känsla, ett speciellt lugn, fanns alltid närvarande dessa nätter. En speciell ro, som jag nog aldrig hittat i någon annan form, inte på samma sätt. Och nu skulle jag aldrig kunna vara uppe tills det ljusnar och bara slösurfa, jag skulle inte tillåta mig det. Vända på dygnet kan man ju inte göra. Varför inte skulle 15-åriga Jenny fråga mig om hon kunde det, och se på mig lite irriterat med sina kajalmålade ögon.
Och den 20-åring jag är idag skulle inte ha något bra svar på det. Man gör bara inte så, skulle jag nog få säga. Och vad är det för svar?
Egentligen borde jag kanske trotsa vuxenheten inatt, och inte gå och lägga mig snart som jag egentligen tänkt. Utan istället sitta uppe, som jag gjorde då.
Men nej, jag ska gå upp nio och ge mig ut i skogen och springa imorgon, jag har ju bestämt att jag ska göra det tre gånger i veckan nu under sommaren och gör jag det inte imorgon söndag så blev det bara två gånger den här veckan, och det går ju inte. Plus att jag borde läsa imorgon också, jag har ju bestämt mig för att försöka beta av en del av den kommande höstens litteraturlista redan nu under sommarlovet, för att ligga lite bra till.
Ja, god damn it vad vuxen man blivit.
Såg en film ikväll som jag genast efter att jag sett den skrev in under "Favourite Movies" på Facebook. The Pianist.
Adrien Brody är ungefär den vackraste människa jag vet, och jag är en sådan sucker för filmer som får mig att fälla en tår.
Kommentarer
Trackback
