Klockan är 04 och det är fredag.
Hon står utanför sitt hus, vid gaveln, där den närmaste ingången till hennes lägenhet är. Hon har en stor jacka, en mössa, vantar, halsduk och mysbyxor på sig. Fötterna är istoppade ett par låga skinnstövlar med hål i. Hon röker.
Klockan är 04 och det är fredag.
Hon är hungrig. Havregrynsgröten och ostmackorna hon åt vid sju-tiden har sedan länge ätits upp av hennes kropp, och magen säger att den vill ha mer. Hon avskyr att äta på natten men överväger ändå att ta en apelsin när hon kommer in igen.
Klockan är 04 och det är fredag.
Om fyra timmar ringer hennes mobilalarm, om sex timmar och en kvart ska hon befinna sig på universitetet och diskutera två fantastiska böcker. Hon sover inte, för hon har ont i sin arm, hon har druckit en kopp kaffe för mycket på kvällen och hennes grannar har sex.
Klockan är 04 och det är fredag.
Det kommer någon cyklande förbi. Han ser åt hennes håll. Hon funderar över en textrad från ett band hon en gång lyssnade lite på; "Du säger att livet är en gåva, jag säger att livet är de nätter då jag inte kan sova." I sådana fall är livet frustration och uppgivenhet, oförklarlig smärta i armen och grannar som har högljutt sex i flera timmar. Kanske är det så, men hon är skeptisk.
Klockan är 04 och det är fredag.
Hon fimpar cigaretten och går in.
Ich brauche dich mehr als ich liebe und ich liebe dich so sehr
Mare Kandre berör det. Jag vill också göra det. Om det är någonting jag vill med mitt liv, så är det att beröra det. Att få folk att känna igen sig så som jag känner igen mig när jag läser Proust, Woolf, Dagerman och Kandre. Som när jag läser Johanna Nilsson eller det där stycket som var så fint i "Mor gifter sig" av Moa Martinsson. Jag vill också kunna skriva så, om inte i samma utsträckning, så liknande. Som Gunnar Ardelius.
Jag hade ett så fascinerande litterärt ögonblick häromdagen. Jag läste namnet Gunnar Ardelius i tidningen, mindes att jag läst och tyckt väldigt mycket om hans bok "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket". Jag tyckte väldigt mycket om den, inte bara de flertalet Smiths-relaterade uttryck som förekom i boken, utan också för hur fantastiskt känslosamt och vackert den var skriven. Kort, lyrisk prosa. Och det slog mig att jag kände för den boken på samma sätt som jag känner för "Mot Fyren" av Virgina Woolf och för uttdraget vi läste ur "På jakt efter den tid som flytt" av Marcel Proust. De är också skrivna så, som en känslomässig ström utan regelbundenhet i meningbyggnaderna, en känslomässig ström som man bara flyter med i, och känner, känner igen sig. Jag blev till och med lite blank i ögonen när det slog mig att Ardelius ju är insiprerad av författare som dessa. Att jag förstod detta rörde mig till tårar. Jag kan ju.
Förresten såtycker jag att titeln på Ardelius bok blir så himla fin på tyska:
Ich brauche dich mehr als ich dich liebe und ich liebe dich so sehr.
Calm
Folk runt omkring mig är stressade, men jag känner det inte. Jag har någon slags inre lugn som bara ligger därinne och hela tiden talar om att det är okej, du ligger bra till, du behöver inte stressa. Det är så himla skönt.
Har det kanske med dig att göra? Mycket möjligt. Du gör mig lugn. Jag har till och med haft planer på att visa dig min blogg, men jag har inte bestämt mig än.
Känner mig harmonisk och tillfreds. Det är fint det.
