Ich brauche dich mehr als ich liebe und ich liebe dich so sehr
Mare Kandre berör det. Jag vill också göra det. Om det är någonting jag vill med mitt liv, så är det att beröra det. Att få folk att känna igen sig så som jag känner igen mig när jag läser Proust, Woolf, Dagerman och Kandre. Som när jag läser Johanna Nilsson eller det där stycket som var så fint i "Mor gifter sig" av Moa Martinsson. Jag vill också kunna skriva så, om inte i samma utsträckning, så liknande. Som Gunnar Ardelius.
Jag hade ett så fascinerande litterärt ögonblick häromdagen. Jag läste namnet Gunnar Ardelius i tidningen, mindes att jag läst och tyckt väldigt mycket om hans bok "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket". Jag tyckte väldigt mycket om den, inte bara de flertalet Smiths-relaterade uttryck som förekom i boken, utan också för hur fantastiskt känslosamt och vackert den var skriven. Kort, lyrisk prosa. Och det slog mig att jag kände för den boken på samma sätt som jag känner för "Mot Fyren" av Virgina Woolf och för uttdraget vi läste ur "På jakt efter den tid som flytt" av Marcel Proust. De är också skrivna så, som en känslomässig ström utan regelbundenhet i meningbyggnaderna, en känslomässig ström som man bara flyter med i, och känner, känner igen sig. Jag blev till och med lite blank i ögonen när det slog mig att Ardelius ju är insiprerad av författare som dessa. Att jag förstod detta rörde mig till tårar. Jag kan ju.
Förresten såtycker jag att titeln på Ardelius bok blir så himla fin på tyska:
Ich brauche dich mehr als ich dich liebe und ich liebe dich so sehr.
