Ordflöde

Både idag och igår har jag fått hjärtklappning på jobbet, hjärtklappning och smärtor i bröstkorgen. Det är sjukt obehagligt och jag vill aldrig att det ska hända igen.

Min bitterhet över verkligheten håller i sig. Beror antagligen och förhoppningsvis på att jag jobbar.
Fast kanske, kanske är det något mer än så. Jag är knappt glad längre. Jag har en "Vad spelar allt för roll egentligen"-känsla. Funderar på vad det är för mening med allt, varför jag ska gå här.
Jag brinner inte för någonting längre, känns det som. Jag känner mig så avdomnad. Det har uvxit sig upp ett mörker inom mig, som avskärmar mig från verkligen, sätter mig i mitt eget lilla rum där jag är mer ensam än någonsin. Ett igenmurat rum, där ingen kan komma in och hjälpa. Och ingen kan förstå varför jag sitter där.

Det är inte ens någon som märker att jag är borta.

Allting fint och bra som finns att säga, det har redan sagts. Allting som finns att skriva, har redan skrivits och det på alla sätt som går. Jag kan inte tillföra någonting nytt, ingenting. Försöker jag blir det bara en sämre version av vad någon annan redan skrivit eller sagt.
Jag har fan inga ord.

Just nu är jag hemkommen från den bästa festivalen i mitt liv. Allting här hemma känns så grått och tråkigt just nu, jag hade mer än gärna stannat i den där skitiga låtsasvärlden lite längre. Just nu känns det som om den riktiga världen inte kan ge mig någonting annat än studieskulder, viktnoja, skyhöga lägenhetshyror och framtidsångest.
Sånt fanns inte på Arvikafestivalen.