Ordflöde

Det är natt och jag vaknar. Känner tomhet, tänker ordet "tomhet". Jag tänker ungefär "Herregud, är det här mitt liv nu? För hur länge?". Sedan går jag upp, går och kissar. Fötterna mot badrumsgolvet, hälsenan knäcker till. Jag tänker att jag saknar mina kompisar, att jag saknar att ha sådana kompisar nära mig.
Går tillbaka och lägger mig.
På morgonen är tankarna borta.

Det var så de smög sig på. En slags tomhet som bara kröp upp på mig då jag inte hade någon möjlighet att värja mig.
På dagarna kunde jag värja mig, fram tills en dag då det bara inte gick längre.
I had to face it.

And I faced it and it was horrible and exhausting, and sometimes I thought that it would never be completley over. But now it is. It is done, and I feel alive and true.

*Emptiness as a human condition is a sense of generalized boredom, social alienation and apathy.

...förutom möjligtvis jag. Men jag hade fel om det.

För första gången känner jag att det här uppbrottet gör outhärdligt förbannat jävla helvetesont.
Icke desto mindre är det nödvändigt för mig, det ÄR någonting som jag måste.

Men jag saknar min bästa vän. Något så fruktansvärt mycket.

Ingen jul för mig i år. Tomtar och ljusstakar frambringar inga andra känslor än extrem trötthet i mig. En stor suck. Jag orkar inte, måste jag?

Usch, usch.

Förstod helt plötsligt att nu, nu är det linköpingstiden som jag lyssnar på musik från och kollar på foton av då jag vill låta den där bitterljuva, fantastiska, jobbiga men så STORA känslan av sentimentalitet få utlopp. Tiderna har förändrats och det som förut var nu har blivit då.

Den här hösten har jag skrivit en längre grej som känns som en sorts milstolpe när det gäller mitt knapprande på tangentbordet. Jag är ett steg närmare nu.

Att vara sambo är jättefint.
Vi alltså...

Kan se tillbaka nu i efterhand och förstå att jag mådde sådär i somras alltså, men det var det nog värt.

När jag är här hemma mellan dessa väggar där jag växte upp och utvecklades mest, lyssnar jag ofta på musik som jag lyssnade på då, som jag glömt bort, ungefär. Och den här förmiddagen kom turen till Lars Winnerbäck. En gammal favoritlåt att somna till när jag var femton, sexton, sjutton, någon gång. Jag blev helt knockad av hur den kunde definiera min tillvaro nu i sommar, så precis exakt:

Och jag känner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
Och strömmen går igång igen
Och nätterna blir ljusa
Och jag känner och jag lever
Och jag minns

Att allting, allting, allting
Allting, allting ja allt
Är nästan perfekt

På min första lediga dag för mig själv på en och en halv månad, ligger jag oduschad i sängen med min laptop på magen, lyssnandes på Smiths och First Aid Kit, ätandes kesella direkt ur burken. När det ringer svarar jag inte, när jag tänker efter om det finns något jag borde göra så kommer jag inte på något. Jag blir nästan tårögd av hur skönt det är.

Jag tycker synd om de som aldrig jobbar, för de får aldrig vara lediga. Jag tycker också nästan lite synd om dem som aldrig tvingas stå ut med Rix FM:s sex olika låtar tio timmar om dagen i flera veckor - för Cemetry Gates har aldrig varit vackrare.

Tre år av mitt liv spenderades i Linköping, som student vid Linköpings universitet, på kulturvetarprogrammet. Så blev det för att jag ville det, och så kommer det för alltid att vara.
Jag har, förutom ett seminarium, gjort allt jag ska här nu. Snart kommer poängen att vara inrapporterade på studentportalen och jag kommer att ta ut en filosofie kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning litteraturvetenskap. Jag bestämde när jag var 19 år och gick i gymnasiet att det var här jag ville vara om tre år, här med kandidatexamen nästintill under armen. Jag bestämde det trots alla som sa att det skulle bli svårt, att det inte var rätt att bestämma något sådant när man var så ung, att det inte var värt att ha något sådant eftersom det inte kommer leda till någonting i framtiden.
Jag bestämde mig för det i alla fall, och här är jag. Det första stora helt självständiga målet jag satte upp i mitt liv, har jag nu nått.
Förstår du hur det känns?
Jag tänker tillbaka på när jag kom hit som 19-åring. Jag hade tagit studenten bara ett par månader tidigare, och hade nu flyttat 20 mil bort. Jag var nervös, lite rädd, men allra mest var jag otroligt förväntansfull och glad. Jag ville iväg från uppväxtorten, jag ville till studier, jag ville till nya vänner, jag ville till en stad, jag ville till utgångar och tentasalar och till en egen spis.
Fick jag det?
Hundra gånger om.
Min tid i Linköping kan verkligen delas in i perioder. Period 1 bestod av osäkerhet, viss nedstämdhet och ensamhet men samtidigt med en känsla av att det här var fruktansvärt kul och rätt och att allting skulle lösa sig snart. Period 2 bestod av en tid då det stundtals kändes som om allting faktiskt hade löst sig, och jag började träna och var festerist och drack fulvin i Vallaskogen på måndagar och gycklade och dansade och tentapluggade i biblioteket. Period 3 bestod av en lungare, mer stabil och tillfreds tillvaro som också fick bli den längsta; de första representerar ungefär en termin var, den tredje ungefär fyra.
Jag kommer aldrig att glömma vännerna jag fått här. Jag kommer aldrig att glömma känslorna av upp- och ner, känslan av att vara hög på livet och känslan av att nästintill kvävas av det. Jag kommer aldrig glömma de nya insikterna, de nya sätten att se på saker och ting, och inte heller de nya sakerna och tingen.
Men vänner, fest och utgång är egentligen inte den största delen av min tid i Linköping. Den största delen består av kunskap. Det må låta klyschigt och högtravande, men det är ju faktiskt så.
Jag ville plugga på kulturvetarprogrammet för att jag ville jobba med kultur, ja, men den främsta anledningen var en annan, och det är den som egentligen räknas. Jag ville ta del av den här världen som gömmer sig bakom programbeskrivningen "du läser kurser i litteraturvetenskap, konstvetenskap, historia och filosofi." Jag ville ha en en del av den värden, äga den. Jag ville bli en sådan som kan tänka på och förhålla sig till en del av den världen på ett sätt som jag gissade att man behövde lite bildning för att kunna.
Det har jag fått.
Och jag kan inte riktigt förklara hur stort det är. Jag vill nästan skratta åt de som ifrågasätter mitt val av utbildning för att man med en sådan inte har det alldeles för lätt på arbetsmarknaden. Och? Det är väl inte det som spelar någon roll? Den som spelar roll är att jag blivit den jag blivit tack vare den här utbildningen. Att jag har blivit den jag vill vara. Det är större än vilken arbetsmarknadsundersökning från HSV som helst.
Jag vill inte säga att jag förändrades här. Jag utvecklades och växte i en riktning som jag gillar väldigt mycket. Det är tack vare mig, tack vare studierna, tack vare mina vänner och bektanskaper, tack vare alla erfarenheter.

Det smärtar samtidigt som det känns helt rätt att säga "Hej då Linköping, nu går jag." Det är rätt nu. Tiden är kommen och jag är väldigt förväntansfull inför min nya resa. Jag kommer att forsätta studera, på annan ort, med en tyngre ryggsäck fylld med erfarenheter än var jag hade när jag flyttade hit.

Så, hej då Linköping. Det har varit så himla värt.

Jag vill ha ett sommarjobb
och så vill jag ha en lägenhet i Göteborg
med inflyttning lagom till terminstarten.
Det är vad jag vill ha -
men det är tydligen för mycket begärt
av en 80-talist som jag.

Ni har verkligen lyckats skala bort min framtidstro, kära vilka ni nu är. Jag har inget hopp om sommarjobb. Jag får kämpa för att ha hopp om jobb efter avslutade studier. Jag tror inte att jag är något. Jag får kämpa för att tro att jag kanske eventuellt om jag har tur kan bli något. Jag får ingen bostad. Jag får inget jobb. Ni har fått mig att vara glad över att jag i alla fall har tak över huvudet.

Jag hyser ständigt en rädsla för att en dag bli uteliggare.
Det är sant.

Och ändå har jag två föräldrahem, tre syskon och flera vänner, som säkert skulle hjälpa mig om så mot all förmodan skulle bli fallet.
Men ändå utesluter jag inte möjligheten att det kan bli så.

Jag hyser en sjuk rädsla över att bli uteliggare. Det är det värsta som kan hända enligt mig, och det kan hända.

Kolla, vilken framtidstro ni projicerar på ett exemplar av dagens unga vuxna.
Är ni nöjda nu?

När man lever i sin egen lilla bubbla, som de flesta gör, glömmer man ibland bort dem som existerar utanför den. Att det finns en hel värld utanför min bubbla, det är någonting jag ibland kommer på mig själv med att inte tänka på.

Att det finns en värld där folk tycker att "Killen ska betala om man är på date, för det bara är så." En värld där  en partiledare säger att "Feminismen är ett hot mot kärnfamiljen." En värld där man utan skam i kroppen kan kalla sig antifeminist. En värld där man är rädd för att ta till kvotering för att "kompetensen skulle bli lidande." En värld där man kallar en tjej som ligger med många för slampa men en kille som gör samma sak för player. En värld där man marknadsför kycklingburgare till män genom en slogan som: "Chicken, so good that you'll CHEAT on beef!" En värld där folk tycker att homosexuella är olämpliga föräldrar just för att de är homosexuella och och en värld där man anser att klasser, det finns inte längre i Sverige. En värld där man tycker att monarki, det är en sund och modern föresteelse, en värld där man tycker att "Det var bättre föö-ööörrrrr!" och en värld där man läser Cosmopolitan, en värld där man röstar på Sveriedemokraterna och en värld där man kollar på Cougar Town och tycker att det är bra.

Åh, vad jag trivs bra i min bubbla.