Skogen
Jag skulle aldrig kunna ha en "hej jag är en hipp ung tokigt rolig och snygg journalist och det här är min jätteroliga och bra blogg" - blogg. Jag gillar sådana, läser flera stycken, men jag skulle aldrig kunna ha en själv. Jag är inte "sådan". Jag tror att jag blivit mer innesluten och introvert sedan jag flyttade hit. Jag tror att jag hade kunnat ha ungefär en sådan blogg på Saxofonvägen för ungefär tre år sedan, men inte nu.
Folk som träffar mig skulle kanske knappast kalla mig innesluten och introvert, men jag känner mig så. Inuti är inte som utanpå.
Jag skrev en dikt om skogen innan. Om skogen som vi alla vandrar runt i utan att veta varför, skogen som ibland kan kännas alldeles för stor, mörk och kall, skogen som man kan gå vilse i. Jag skrev om solstrålarna som skiner ner mellan träden och ger ljus. Jag skrev om att jag aldrig går vilse när jag vandrar med dig, för solstrålarna blir så många fler då, och lyser upp skogen för mig.
Ja, jag skriver dikter. Det slog mig nyss att jag ägnat den här lördagen till att läsa Strindberg och att skriva dikter. Hur pretentiöst låter inte det? Men jag hade inga pretentiösa avsikter, alls, det här var bara en vanlig bakislördag med plugg och reflektion. Vad betyder det förresten att "jag hade inga pretentiösa avsikter", vad var det för mening, vad menade jag med det, jag vet inte.
Mitt skrivande är någonting som jag aldrig riktigt kunnat greppa. Ibland känner jag mig som ett spårkligt GENI, ännu icke upptäckt, och ibland känner jag mig sämre än medelmåttig. Jag vill verkligen inte tro att jag är någonting jag inte är. Hej jantelagen.
Folk som träffar mig skulle kanske knappast kalla mig innesluten och introvert, men jag känner mig så. Inuti är inte som utanpå.
Jag skrev en dikt om skogen innan. Om skogen som vi alla vandrar runt i utan att veta varför, skogen som ibland kan kännas alldeles för stor, mörk och kall, skogen som man kan gå vilse i. Jag skrev om solstrålarna som skiner ner mellan träden och ger ljus. Jag skrev om att jag aldrig går vilse när jag vandrar med dig, för solstrålarna blir så många fler då, och lyser upp skogen för mig.
Ja, jag skriver dikter. Det slog mig nyss att jag ägnat den här lördagen till att läsa Strindberg och att skriva dikter. Hur pretentiöst låter inte det? Men jag hade inga pretentiösa avsikter, alls, det här var bara en vanlig bakislördag med plugg och reflektion. Vad betyder det förresten att "jag hade inga pretentiösa avsikter", vad var det för mening, vad menade jag med det, jag vet inte.
Mitt skrivande är någonting som jag aldrig riktigt kunnat greppa. Ibland känner jag mig som ett spårkligt GENI, ännu icke upptäckt, och ibland känner jag mig sämre än medelmåttig. Jag vill verkligen inte tro att jag är någonting jag inte är. Hej jantelagen.
