I do kling to something
Jag går nu min fjärde termin på Linköpings universitet och har nått halvvägs mot min kandidatexamen i kulturvetenskap. Jag är ganska hormoniskt instabil och går mellan att känna mig hög på livet till att nästintill kvävas av det. Det är ganska skönt med kontraster. Hellre såhär än en ständig medelmåttig dvala där ingenting riktigt känns.
Vad mer? Jag tränar och är nöjd med den biten. Jag är sekreterare i sektionsstyrelsen och det känns bra. Jag har fått en mer avslappnad inställning till min framtid, en "det löser sig!"-känsla som är väldigt skön. Framförallt så är jag kär, jättekär, framförallt så älskar jag någon. Jag älskar OSS, tanken på oss, oss tillsammans. Jag älskar dig. Kärlek är ta mig fan det finaste som finns. Och sådär hade jag inte sagt för sex månader sedan.
