Hej då, Linköping.
Tre år av mitt liv spenderades i Linköping, som student vid Linköpings universitet, på kulturvetarprogrammet. Så blev det för att jag ville det, och så kommer det för alltid att vara.
Jag har, förutom ett seminarium, gjort allt jag ska här nu. Snart kommer poängen att vara inrapporterade på studentportalen och jag kommer att ta ut en filosofie kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning litteraturvetenskap. Jag bestämde när jag var 19 år och gick i gymnasiet att det var här jag ville vara om tre år, här med kandidatexamen nästintill under armen. Jag bestämde det trots alla som sa att det skulle bli svårt, att det inte var rätt att bestämma något sådant när man var så ung, att det inte var värt att ha något sådant eftersom det inte kommer leda till någonting i framtiden.
Jag bestämde mig för det i alla fall, och här är jag. Det första stora helt självständiga målet jag satte upp i mitt liv, har jag nu nått.
Förstår du hur det känns?
Jag tänker tillbaka på när jag kom hit som 19-åring. Jag hade tagit studenten bara ett par månader tidigare, och hade nu flyttat 20 mil bort. Jag var nervös, lite rädd, men allra mest var jag otroligt förväntansfull och glad. Jag ville iväg från uppväxtorten, jag ville till studier, jag ville till nya vänner, jag ville till en stad, jag ville till utgångar och tentasalar och till en egen spis.
Fick jag det?
Hundra gånger om.
Min tid i Linköping kan verkligen delas in i perioder. Period 1 bestod av osäkerhet, viss nedstämdhet och ensamhet men samtidigt med en känsla av att det här var fruktansvärt kul och rätt och att allting skulle lösa sig snart. Period 2 bestod av en tid då det stundtals kändes som om allting faktiskt hade löst sig, och jag började träna och var festerist och drack fulvin i Vallaskogen på måndagar och gycklade och dansade och tentapluggade i biblioteket. Period 3 bestod av en lungare, mer stabil och tillfreds tillvaro som också fick bli den längsta; de första representerar ungefär en termin var, den tredje ungefär fyra.
Jag kommer aldrig att glömma vännerna jag fått här. Jag kommer aldrig att glömma känslorna av upp- och ner, känslan av att vara hög på livet och känslan av att nästintill kvävas av det. Jag kommer aldrig glömma de nya insikterna, de nya sätten att se på saker och ting, och inte heller de nya sakerna och tingen.
Men vänner, fest och utgång är egentligen inte den största delen av min tid i Linköping. Den största delen består av kunskap. Det må låta klyschigt och högtravande, men det är ju faktiskt så.
Jag ville plugga på kulturvetarprogrammet för att jag ville jobba med kultur, ja, men den främsta anledningen var en annan, och det är den som egentligen räknas. Jag ville ta del av den här världen som gömmer sig bakom programbeskrivningen "du läser kurser i litteraturvetenskap, konstvetenskap, historia och filosofi." Jag ville ha en en del av den värden, äga den. Jag ville bli en sådan som kan tänka på och förhålla sig till en del av den världen på ett sätt som jag gissade att man behövde lite bildning för att kunna.
Det har jag fått.
Och jag kan inte riktigt förklara hur stort det är. Jag vill nästan skratta åt de som ifrågasätter mitt val av utbildning för att man med en sådan inte har det alldeles för lätt på arbetsmarknaden. Och? Det är väl inte det som spelar någon roll? Den som spelar roll är att jag blivit den jag blivit tack vare den här utbildningen. Att jag har blivit den jag vill vara. Det är större än vilken arbetsmarknadsundersökning från HSV som helst.
Jag vill inte säga att jag förändrades här. Jag utvecklades och växte i en riktning som jag gillar väldigt mycket. Det är tack vare mig, tack vare studierna, tack vare mina vänner och bektanskaper, tack vare alla erfarenheter.
Det smärtar samtidigt som det känns helt rätt att säga "Hej då Linköping, nu går jag." Det är rätt nu. Tiden är kommen och jag är väldigt förväntansfull inför min nya resa. Jag kommer att forsätta studera, på annan ort, med en tyngre ryggsäck fylld med erfarenheter än var jag hade när jag flyttade hit.
Så, hej då Linköping. Det har varit så himla värt.
Jag har, förutom ett seminarium, gjort allt jag ska här nu. Snart kommer poängen att vara inrapporterade på studentportalen och jag kommer att ta ut en filosofie kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning litteraturvetenskap. Jag bestämde när jag var 19 år och gick i gymnasiet att det var här jag ville vara om tre år, här med kandidatexamen nästintill under armen. Jag bestämde det trots alla som sa att det skulle bli svårt, att det inte var rätt att bestämma något sådant när man var så ung, att det inte var värt att ha något sådant eftersom det inte kommer leda till någonting i framtiden.
Jag bestämde mig för det i alla fall, och här är jag. Det första stora helt självständiga målet jag satte upp i mitt liv, har jag nu nått.
Förstår du hur det känns?
Jag tänker tillbaka på när jag kom hit som 19-åring. Jag hade tagit studenten bara ett par månader tidigare, och hade nu flyttat 20 mil bort. Jag var nervös, lite rädd, men allra mest var jag otroligt förväntansfull och glad. Jag ville iväg från uppväxtorten, jag ville till studier, jag ville till nya vänner, jag ville till en stad, jag ville till utgångar och tentasalar och till en egen spis.
Fick jag det?
Hundra gånger om.
Min tid i Linköping kan verkligen delas in i perioder. Period 1 bestod av osäkerhet, viss nedstämdhet och ensamhet men samtidigt med en känsla av att det här var fruktansvärt kul och rätt och att allting skulle lösa sig snart. Period 2 bestod av en tid då det stundtals kändes som om allting faktiskt hade löst sig, och jag började träna och var festerist och drack fulvin i Vallaskogen på måndagar och gycklade och dansade och tentapluggade i biblioteket. Period 3 bestod av en lungare, mer stabil och tillfreds tillvaro som också fick bli den längsta; de första representerar ungefär en termin var, den tredje ungefär fyra.
Jag kommer aldrig att glömma vännerna jag fått här. Jag kommer aldrig att glömma känslorna av upp- och ner, känslan av att vara hög på livet och känslan av att nästintill kvävas av det. Jag kommer aldrig glömma de nya insikterna, de nya sätten att se på saker och ting, och inte heller de nya sakerna och tingen.
Men vänner, fest och utgång är egentligen inte den största delen av min tid i Linköping. Den största delen består av kunskap. Det må låta klyschigt och högtravande, men det är ju faktiskt så.
Jag ville plugga på kulturvetarprogrammet för att jag ville jobba med kultur, ja, men den främsta anledningen var en annan, och det är den som egentligen räknas. Jag ville ta del av den här världen som gömmer sig bakom programbeskrivningen "du läser kurser i litteraturvetenskap, konstvetenskap, historia och filosofi." Jag ville ha en en del av den värden, äga den. Jag ville bli en sådan som kan tänka på och förhålla sig till en del av den världen på ett sätt som jag gissade att man behövde lite bildning för att kunna.
Det har jag fått.
Och jag kan inte riktigt förklara hur stort det är. Jag vill nästan skratta åt de som ifrågasätter mitt val av utbildning för att man med en sådan inte har det alldeles för lätt på arbetsmarknaden. Och? Det är väl inte det som spelar någon roll? Den som spelar roll är att jag blivit den jag blivit tack vare den här utbildningen. Att jag har blivit den jag vill vara. Det är större än vilken arbetsmarknadsundersökning från HSV som helst.
Jag vill inte säga att jag förändrades här. Jag utvecklades och växte i en riktning som jag gillar väldigt mycket. Det är tack vare mig, tack vare studierna, tack vare mina vänner och bektanskaper, tack vare alla erfarenheter.
Det smärtar samtidigt som det känns helt rätt att säga "Hej då Linköping, nu går jag." Det är rätt nu. Tiden är kommen och jag är väldigt förväntansfull inför min nya resa. Jag kommer att forsätta studera, på annan ort, med en tyngre ryggsäck fylld med erfarenheter än var jag hade när jag flyttade hit.
Så, hej då Linköping. Det har varit så himla värt.
