Ordflöde

Det är natt och jag vaknar. Känner tomhet, tänker ordet "tomhet". Jag tänker ungefär "Herregud, är det här mitt liv nu? För hur länge?". Sedan går jag upp, går och kissar. Fötterna mot badrumsgolvet, hälsenan knäcker till. Jag tänker att jag saknar mina kompisar, att jag saknar att ha sådana kompisar nära mig.
Går tillbaka och lägger mig.
På morgonen är tankarna borta.

Det var så de smög sig på. En slags tomhet som bara kröp upp på mig då jag inte hade någon möjlighet att värja mig.
På dagarna kunde jag värja mig, fram tills en dag då det bara inte gick längre.
I had to face it.

And I faced it and it was horrible and exhausting, and sometimes I thought that it would never be completley over. But now it is. It is done, and I feel alive and true.

*Emptiness as a human condition is a sense of generalized boredom, social alienation and apathy.

...förutom möjligtvis jag. Men jag hade fel om det.

För första gången känner jag att det här uppbrottet gör outhärdligt förbannat jävla helvetesont.
Icke desto mindre är det nödvändigt för mig, det ÄR någonting som jag måste.

Men jag saknar min bästa vän. Något så fruktansvärt mycket.