Ordflöde

Idag känner jag mig nostalgisk. Kommer ihåg igår och idag för ett år sedan, kommer ihåg det så väl. Fy helvete vad mycket ångest jag hade idag för ett år sedan, oh herre min skapare. Har aldrig varit med om någon liknande, varken före eller efter den dagen.
 Det var en förvirrad men ändå ny och härlig tid i mitt liv. Jag skulle komma att ha en ganska förvirrad höst framför mig, med identitetsångest och saknad och förväntan. Sedan skulle en vår komma och allting skulle vända, och sedan en sommar och sen så, tja, sedan så är det nu. Tiden går och jag är glad att den gör det. Jag är samma nu som för ett år sedan, absolut, men jag är starkare, självständigare och äldre. Det känns fint.

...den blev kvar, är den din? Den smakar som du.

Jag var 15 år, nedstämd och svartvit, och det här var mitt soundtrack. Den gör sig lika bra idag.

Jag har hittat någonting som bara är mitt, som ingen kan ta. Det spelar ingen roll vad som händer, för det finns alltid. Ingen kan ta det, ingen kan ändra på det. Det känns bra, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen är så bra, och varför jag skapat det just nu.

Jag har tänkt mycket på tvåsamheten de senaste dagarna, även om jag haft sjukt mycket att göra i och med nollning och festerimedlemskap, så har jag hunnit tänka mycket på tvåsamheten. Och döden, av någon anledning.
I tisdags kväll bankade mitt hjärta så hårt att jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Och det där jag har skapat, det som ingen kan ta, det tycker att det hade varit helt okej.

Men det är klart att jag vill leva. I brist på annat. Jag utforskar, pluggar någonting för syns skull, har ett liv. Men inom mig finns någonting annat, någonting verkligt. 
Kan inte låta bli att tänka på Platon och hans idévärld. Kommer ihåg att jag en gång skrev anteckningar om idévärlden på en gymnasielektion i kultur- och idéhistoria. Jag skrev "Själen vill tillbaka dit." När jag läste det senare, för att plugga till ett prov, slog det mig hur vacker den meningen är. Själen vill tillbaka dit.

..och du är himlen jag föll från den dan.

Helgen var speciell och väldigt trevlig. Mycket vin på fredagen, mycket vin på lördagen. Nu sitter jag uppe igen, och det är som min kompis K sa: det är en såndär natt när man inte vill gå och lägga sig.
Snart har den här sommaren gått. Den kan sammanfattas in i följande perioder: Tiden före Arvika, Arvika, tre veckors jobb, tiden efter tre veckors jobb. Är i den sistnämnda perioden just nu förstås, och den bjuder, förutom helgens trevliga minifestival, på några lata dagar hemma och två resor till Linköping. Nu i helgen ska jag dit och utföra en plikt jag fått som festerist, plus att jag ska gå ut med massa folk jag inte sett på hela sommaren. Åker tillbaka hit på söndag, och nästa helg blir det permanent för hösten. Känns väldigt bra.
Dessutom ska jag under den här perioden åka till Göteborg och spela in en sak för p3. Faktiskt.

Under Tiden före Arvika landade jag. Var ledig. Sprang sönder mina knän. Under tre veckors jobb tiden var jag först riktigt deppig, men det blev bättre ju närmare ljuset i tunneln jag kom. De tre veckorna gick fort och de var en förutsättning för att jag ska kunna fortsätta mitt relativt lyxiga studentliv även det kommande året, fastän min hyra höjts med några hundralappar.

Och med relativt lyxigt studentliv menar jag ungefär att jag har råd att köpa en mellanlatte på Café Zero om jag vill det, jag måste inte hålla mig till en liten bryggkaffe. Typ. Och jag kan köpa andra drinkar på [hg] än "kvällens drink", för jag har råd med det.

Det här blev ju ett riktigt inlägg, ett såntdär hyfsat seriöst och reflekterande. Som det kan gå.