Med smak av skogshallon
Jag är just nu en vikarierande turistinformatör och vandrarhemsvärd, vilket har varit rätt kul än så länge. Väldig skillnad mot industriarbetet jag sysselsatt mig med de senaste fem somrarna. Jag botaniserar bland turistbroschyrerna här i den lilla lokalen på den lilla Storgatan i den lilla orten. Emellanåt kommer det in en tysk, en svensk eller en missionerande kristen amerikan, som jag är sjukt trevlig mot. Emellanåt ringer telefonen, och någon vill beställa broschyrer som jag samlar ihop och går och postar. Det är ungefär det som händer. Klockan 17 slutar jag här, och jobbar två timmar på vandrarhemmet.
När det är sommar och jag är i Tranemo, känner jag alltid en längtan till Göteborg. Som om det är där jag egentligen borde befinna mig. Varför är det så?
True colours?
Idag har jag inte tänkt på något annat än på vad jag gör om ett år. Det är så jobbigt att jag får ont i magen av det, jag vill bara tänka på annat, men det smyger sig på igen och kommer tillbaka. Fan.
Varför är det så här? Vad är det jag söker efter när jag finkammar internet efter möjliga utbildningar? Det perfekta livet? Mig själv? En säker framtid? Jag vet inte...
Jag känner att jag inte vet vad som är bäst och mest rätt för mig. Jag skulle nästan önska att någon annan kunde tala om det för mig, så att jag slapp sväva i ovisshet. En del av mig längtar efter att vara äldre än 21 år och att då kunna känna den där tryggheten som jag så innerligt önskar att jag ska få känna då, när mer tid har gått och mer besluts har tagits och då det är slut på CSN-år och flyttande och ovisshet. Jag längtar lite dit.
Jag har trygghet nu, jag har trygghet i ett år framöver, men det är efter det, som den tar slut. Var kommer jag att vara, var kommer du att vara, vad kommer jag att bli? Kommer jag att känna mig nöjd och lycklig över det? Kommer jag att ångra något?
Anledningen till att jag tänkt på det så mycket idag är för att jag just idag fått en sådär tre förfrågningar om vad som kommer att hända efter mitt sista år i Linköping, som jag ju snart ska påbörja.
Jag vet inte, och jag är trött på att inte veta.
Varför är det så här? Vad är det jag söker efter när jag finkammar internet efter möjliga utbildningar? Det perfekta livet? Mig själv? En säker framtid? Jag vet inte...
Jag känner att jag inte vet vad som är bäst och mest rätt för mig. Jag skulle nästan önska att någon annan kunde tala om det för mig, så att jag slapp sväva i ovisshet. En del av mig längtar efter att vara äldre än 21 år och att då kunna känna den där tryggheten som jag så innerligt önskar att jag ska få känna då, när mer tid har gått och mer besluts har tagits och då det är slut på CSN-år och flyttande och ovisshet. Jag längtar lite dit.
Jag har trygghet nu, jag har trygghet i ett år framöver, men det är efter det, som den tar slut. Var kommer jag att vara, var kommer du att vara, vad kommer jag att bli? Kommer jag att känna mig nöjd och lycklig över det? Kommer jag att ångra något?
Anledningen till att jag tänkt på det så mycket idag är för att jag just idag fått en sådär tre förfrågningar om vad som kommer att hända efter mitt sista år i Linköping, som jag ju snart ska påbörja.
Jag vet inte, och jag är trött på att inte veta.
It's hard to take courage
In a worl full of people
You can loose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small
In a worl full of people
You can loose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small
I don't know what to do with myself
Framtiden.
Jag har under hela tiden som jag pluggat, haft två huvudsakliga planer på vad jag ska göra efter min kandidatexamen i kulturvetenskap. Det har skiftat lite mellan dem, och ett tag har det till och med funnits en tredje eller rent av en fjärde plan, men de har inte varit lika bestående som de två första. Okej, mina planer har varit:
* Plugga till journalist
* Plugga till bibliotekarie
* Plugga till lärare
* Ta en masterexamen inom kultur/litteratur
Lärare har jag lagt ner. Jag har kommit fram till att jag inte vill bli det. Egentligen har jag aldrig velat det särskilt starkt, det har mest funnits där som ett hyfsat okej alternativ. Och dessutom, skulle jag vilja bli lärare efter mitt treåriga kulturvetarprogram skulle vägen bli väldigt lång och snårig. Det känner jag inte att det är värt. Det finns ett tvåårigt folkhögskolelärarprogram här på LiU, som jag efter min examen kommer att vara behörig till och som jag funderat på någon gång, men som sagt, jag har kommit fram till att jag inte vill bli lärare.
Det finns flera masterprogram som verkar spännande här på LiU, som jag också skulle vara behörig att söka till, men jag är inte så sugen på det heller. Jag vill, efter att under tre år försvarat mina nuvarande studier med att "man kan bli något sen", plugga någonting som gör att jag får en yrkestitel. Masterprogrammen jag är behörig till verkar inte så yrkesförberedande.
Journalist är någonting jag velat bli längre. Det är först nu, när jag är ganska nära till att faktiskt kunna börja på en journalistutbildning om jag vill det, som jag börjat tveka. Jag vet att man ska följa sina drömmar, och jag vet att man inte ska bry sig om prognoser o.s.v. så hilma mycket, men ändå, det är svårt att hålla drömmen stadig och upprätt när man hela tiden möts av påståenden om att jorunalister har svårast att få jobb, att yrket ligger i botten av alla mätningar, på delad plats med konstnär... Då är det svårt för mig att fortsätta säga att jag ska vara stark och strunta i allt såntdär, att jag ska gå min väg oberoende av vad som sägs, att jag satsa, att jag ska våga. Jag avskyr att satsa, att sätta saker på spel. Jag tycker om trygghet och säkerhet, jag behöver det. Jag vill inte sluta som arbetslös efter fem års studier. Jag vill ta hand om den examen jag om ett år kommer att ha, den som jag kämpat för... Risken jag tar att bli arbetslös, känns emellanåt inte värd ett försök.
Varför vill jag då bli journalist? Jag har alltid sett skrivande, texter och ord, som min grej. Det som jag är bra på och det som jag vill hålla på med. Jag har velat förankra min kulturvetarutbildning med litteraturvetenskapinriktning i journalistiken. Skriva krönikor, skriva artiklar och reportage, där jag får använda det jag lärt/lär mig här. Men jag vet inte längre, jag har mer och mer börjat fundera över om det verkligen är min grej. Om min grej inte lika gärna kan vara något säkrare. Frilansa, som många journalister gör, känns väldigt läskigt och osäkert för en sån som jag, som värdesätter säkerhet och trygghet framför väldigt mycket. Dessutom är det ganska svårt att komma in på jorunalistutbildningar, och detta faktum har fått mig att överväga en folkhögskolas alternativ istället. Men ju längre tid jag spenderar på universitetet, ju mer skeptisk blir jag till det alternativet. Jag var nyligen inne på hemsidan för den folkhögskola jag funderat mest på, och lyssnade på ett radioprogram några elever gjort. Det gjorde mig ännu mer osäker. Jag har kanske blivit lite för akademiserad, om det ens är ett ord.
Alternativet är alltså bibliotekarie. Jag tycker att det låter fint att tillbringa resten av livet, varje dag, i en lugn miljö, en byggdnad fylld med böcker, texter, ord, fakta, tankar. Att hjälpa folk att hitta rätt där. Min mamma och pappa tillbringar sina liv i smutsiga fabriker och i jämförelse med det är bibliotekarie ett drömyrke för mig. Visst är det också en av de yrken där det är svårt att få jobb, men det verkar inte lika svårt som journalist. Dessutom kom det nyligen en prognos om att efterfrågan på utbildade bibliotekarier kommer att öka under kommande år, och det spelar förstås in, även om jag som sagt vet att man inte ska lita för mycket på dem. En annan tanke i mitt huvud är huruvida det skulle bli så att bibliotekariejenny går runt och undrar hur det hade blivit om hon istället försökt bli journalist? Jag vet inte, jag hoppas inte det. Jag vill ju egentligen bara ha ett jobb där jag trivs och där jag får nytta av min utbildning.
Om ett år måste jag ha besämt mig.
En sak värd att nämnas är att jag inte väger in pengar, hur mycket pengar de olika yrkena kommer att generera i, i mina funderingar. Bibliotekarieyrket har klassats som det näst sämst betalda akademiska yrket, men det struntar jag faktiskt i. Så länge jag jobbar med någonting som jag trivs med, som känns bra, som känns rätt för mig, och jag tjänar så att jag klarar mig, så är jag mer än nöjd.
Om ett år vet jag lite mer hur det blir. Jag vet i alla fall om jag sökt till någon folkhögskola, om jag satt BHS eller JMG högst på min ansökan till studera.nu, eller om jag ställt in mig på ett par år till i Linköping. Vi får se. Jag får se.
Jag har under hela tiden som jag pluggat, haft två huvudsakliga planer på vad jag ska göra efter min kandidatexamen i kulturvetenskap. Det har skiftat lite mellan dem, och ett tag har det till och med funnits en tredje eller rent av en fjärde plan, men de har inte varit lika bestående som de två första. Okej, mina planer har varit:
* Plugga till journalist
* Plugga till bibliotekarie
* Plugga till lärare
* Ta en masterexamen inom kultur/litteratur
Lärare har jag lagt ner. Jag har kommit fram till att jag inte vill bli det. Egentligen har jag aldrig velat det särskilt starkt, det har mest funnits där som ett hyfsat okej alternativ. Och dessutom, skulle jag vilja bli lärare efter mitt treåriga kulturvetarprogram skulle vägen bli väldigt lång och snårig. Det känner jag inte att det är värt. Det finns ett tvåårigt folkhögskolelärarprogram här på LiU, som jag efter min examen kommer att vara behörig till och som jag funderat på någon gång, men som sagt, jag har kommit fram till att jag inte vill bli lärare.
Det finns flera masterprogram som verkar spännande här på LiU, som jag också skulle vara behörig att söka till, men jag är inte så sugen på det heller. Jag vill, efter att under tre år försvarat mina nuvarande studier med att "man kan bli något sen", plugga någonting som gör att jag får en yrkestitel. Masterprogrammen jag är behörig till verkar inte så yrkesförberedande.
Journalist är någonting jag velat bli längre. Det är först nu, när jag är ganska nära till att faktiskt kunna börja på en journalistutbildning om jag vill det, som jag börjat tveka. Jag vet att man ska följa sina drömmar, och jag vet att man inte ska bry sig om prognoser o.s.v. så hilma mycket, men ändå, det är svårt att hålla drömmen stadig och upprätt när man hela tiden möts av påståenden om att jorunalister har svårast att få jobb, att yrket ligger i botten av alla mätningar, på delad plats med konstnär... Då är det svårt för mig att fortsätta säga att jag ska vara stark och strunta i allt såntdär, att jag ska gå min väg oberoende av vad som sägs, att jag satsa, att jag ska våga. Jag avskyr att satsa, att sätta saker på spel. Jag tycker om trygghet och säkerhet, jag behöver det. Jag vill inte sluta som arbetslös efter fem års studier. Jag vill ta hand om den examen jag om ett år kommer att ha, den som jag kämpat för... Risken jag tar att bli arbetslös, känns emellanåt inte värd ett försök.
Varför vill jag då bli journalist? Jag har alltid sett skrivande, texter och ord, som min grej. Det som jag är bra på och det som jag vill hålla på med. Jag har velat förankra min kulturvetarutbildning med litteraturvetenskapinriktning i journalistiken. Skriva krönikor, skriva artiklar och reportage, där jag får använda det jag lärt/lär mig här. Men jag vet inte längre, jag har mer och mer börjat fundera över om det verkligen är min grej. Om min grej inte lika gärna kan vara något säkrare. Frilansa, som många journalister gör, känns väldigt läskigt och osäkert för en sån som jag, som värdesätter säkerhet och trygghet framför väldigt mycket. Dessutom är det ganska svårt att komma in på jorunalistutbildningar, och detta faktum har fått mig att överväga en folkhögskolas alternativ istället. Men ju längre tid jag spenderar på universitetet, ju mer skeptisk blir jag till det alternativet. Jag var nyligen inne på hemsidan för den folkhögskola jag funderat mest på, och lyssnade på ett radioprogram några elever gjort. Det gjorde mig ännu mer osäker. Jag har kanske blivit lite för akademiserad, om det ens är ett ord.
Alternativet är alltså bibliotekarie. Jag tycker att det låter fint att tillbringa resten av livet, varje dag, i en lugn miljö, en byggdnad fylld med böcker, texter, ord, fakta, tankar. Att hjälpa folk att hitta rätt där. Min mamma och pappa tillbringar sina liv i smutsiga fabriker och i jämförelse med det är bibliotekarie ett drömyrke för mig. Visst är det också en av de yrken där det är svårt att få jobb, men det verkar inte lika svårt som journalist. Dessutom kom det nyligen en prognos om att efterfrågan på utbildade bibliotekarier kommer att öka under kommande år, och det spelar förstås in, även om jag som sagt vet att man inte ska lita för mycket på dem. En annan tanke i mitt huvud är huruvida det skulle bli så att bibliotekariejenny går runt och undrar hur det hade blivit om hon istället försökt bli journalist? Jag vet inte, jag hoppas inte det. Jag vill ju egentligen bara ha ett jobb där jag trivs och där jag får nytta av min utbildning.
Om ett år måste jag ha besämt mig.
En sak värd att nämnas är att jag inte väger in pengar, hur mycket pengar de olika yrkena kommer att generera i, i mina funderingar. Bibliotekarieyrket har klassats som det näst sämst betalda akademiska yrket, men det struntar jag faktiskt i. Så länge jag jobbar med någonting som jag trivs med, som känns bra, som känns rätt för mig, och jag tjänar så att jag klarar mig, så är jag mer än nöjd.
Om ett år vet jag lite mer hur det blir. Jag vet i alla fall om jag sökt till någon folkhögskola, om jag satt BHS eller JMG högst på min ansökan till studera.nu, eller om jag ställt in mig på ett par år till i Linköping. Vi får se. Jag får se.
