Ordflöde

Jag har kommit fram till att du nog var min första kärlek, Mazok. Du var den jag cyklade fem kilometer i snöstorm för, dagen före julafton någon gång kring 1999 - 2000, eftersom jag hade lovat dig att jag skulle komma med din julklapp.
Julklappen bestod av en rund knäckebrödsskiva med morotsbitar och hästgodis på. Jag hade julpyntat din spilta med glitter och granris.

Du var den som var så mysig att krama, som jag kunde krama hur länge som helst, bara stå med armarna runt dig och med min panna mot din gyllenbruna hals. Du doftade alltid så gott och du lät mig stå så, hur länge jag ville.
Jag minns dig så väl, jag minns din bläs och skavsåren du fått av grimman, jag minns hur dina hovar kändes i min hand och hur du lutade ditt huvud mot min axel och la hela din tyngd på lilla mig, som stolt och glad försökte stå så upprätt som möjligt när du gjorde så. Jag hade lärt mig att det betydde att du tyckte om mig.

Mazok OX stod det på din namntavla. OX stod för arabiskt fullblod. Det stod att din mamma hette Mamluck och din pappa General Socks, och att du var född 1985.
Du var en av de få renrasiga hästarna på ricentret. Du kunde lyfte på din svans och få den att fladdra som en flagga efter dig, på ett sätt som bara fullblod som du kan göra, och din mule putade utåt.

Jag minns när jag hade dig på ett träningsläger och att vi hoppade en meter och det var första gången jag hade hoppat så högt.
Jag minns när min lillasyster skulle galoppera för första gången och hon satt på dig och strålade som en sol när du bar henne lungt och säkert runt manegen, säkerligen helt medveten om att hon var en ny och nervös liten ryttare som man skulle vara just lugn och säker med.
Jag minns när vi stod och tittade på varandra en gång, på ett speciellt sätt. Jag stod vid en hage med många hästar i, klappade dem alla men så gick de andra och du stannade kvar och tittade på mig. Du stod still, en meter ifrån mig, och bara tittade på mig, länge.

Mitt finaste minne av dig inträffade när jag var på ett helgläger på ridcentret en gång. Alla andra hade redan lämnat sina hästar i hagen, men du skulle vara med på gymkhanan och jag fick därför gå till hagen med dig senare på kvällen, efter att vi lekt konstiga lekar med dig i ridhuset. Jag släppte dig i sjöhagen, det var i september och gräset och träden var gröna, och ett milt kvällsljus rådde. Jag släppte dig, du började gå mot de andra hästarna som var uppe på kullen, sedan började du trava mot dem och efter en stund satte du av i full galopp och lyfte på din svans så vackert. Du höjde din mule högt i vädret och drog in septemberdoften genom dina vidgade näsborrar. Så fri, så lycklig, galopperade du i ett rasande tempo mot dina vänner. Du såg verkligen lycklig och fri ut, verkligen levande. Många ridskolehästar har ju annars en tendens att ta sig igenom vardagen i ett konstant halvsovande tillstånd, men det tillståndet var nu långt borta. Det  är fortfarande bland det vackraste jag sett i mitt liv, när du galopperade iväg mot dina vänner.

Tiden gick, jag försvann från stallet, från hästarna, från dig. Du lever förmodligen inte längre, men jag hoppas att du kände dig lika lycklig och fri, som du såg ut att göra den där kvällen.

Jag har varit med om två fina konstigheter på två dagar.
Fin konstighet 1:
* Jag lyssnade på pojkvännens Last FM-radio och hörde en låt med El Perro del Mar som jag tyckte lät fin. Jag fixade ner två album med henne och lyssnade igenom samtidigt som jag läste Bodil Malmsten. Och där, helt plötsligt, var låten Candy. Jag har hört den en gång innan i mitt liv. Det var ur mina stora hörlurar på jobbet på glasbruket för flera år sedan. Jens Lekman var gäst i något program på P3 och presenterade låtar han tyckte om. Jag lyssnade inte ens på Jens Lekman då, vill minnas att jag irriterande mig lite smått på honom när han klankade ner på min Morrissey och lät lite översittar-besserwisser-aktig. Så tycker jag inte om Jens nu. Verkligen inte. Nu är "Night falls over Kortedala" en av mina absoluta favoritskivor. I alla fall, han spelade låten Candy med den då lite halvt okända El Perro del Mar, och han beskrev den så fint: "Man är ensam en lördagkväll. Man går ut och köper godis. Precis." Ungefär så sa han, och det var precis det jag kände när jag hörde låten. I'm gonna go and buy me some candy. Precis. Jag har tänkt på den låten när vissa lördagskvällar i stil med den hon beskriver inträffat mig, i flera år. Och nu hör jag den igen och nu vet jag vem som gjort den och nu finns den på min dator. Lovely.
Fin konstighet 2:
* I fredgas sträckläste jag Theodor Kallifatides roman "Ett nytt land utanför mitt fönster". Jag post-it-lappade den på tre ställen. Ett av ställena innehöll citatet: "Tror du att näktergalen bryr sig när kråkorna inte gillar dess sång?". Helt underbart.  Idag bestämde jag mig för att skriva min b-uppsats utifrån Johanna Nilssons författarkskap. Var inne och läste lite på hennes blogg, och se, hennes favoritcitat var just det Kallifatidescitatet. Lovely.

Idag vaknade jag brevid han jag är kär i. När han gick ett par timmar senare ägnade jag mig åt Mustafa Cans berättelse om sin mor. Den är mycket vacker och gripande. För en stund sedan blev jag trött på tystheten och började skråla till tonerna av Håkan Hellström. Nu ska jag snart bege mig till campushallen för ett pass poweryoga.

Just det ja, till lunch åt jag lax och couscous.

Hejdå kära dagbok.