Mazok
Jag har kommit fram till att du nog var min första kärlek, Mazok. Du var den jag cyklade fem kilometer i snöstorm för, dagen före julafton någon gång kring 1999 - 2000, eftersom jag hade lovat dig att jag skulle komma med din julklapp.
Julklappen bestod av en rund knäckebrödsskiva med morotsbitar och hästgodis på. Jag hade julpyntat din spilta med glitter och granris.
Du var den som var så mysig att krama, som jag kunde krama hur länge som helst, bara stå med armarna runt dig och med min panna mot din gyllenbruna hals. Du doftade alltid så gott och du lät mig stå så, hur länge jag ville.
Jag minns dig så väl, jag minns din bläs och skavsåren du fått av grimman, jag minns hur dina hovar kändes i min hand och hur du lutade ditt huvud mot min axel och la hela din tyngd på lilla mig, som stolt och glad försökte stå så upprätt som möjligt när du gjorde så. Jag hade lärt mig att det betydde att du tyckte om mig.
Mazok OX stod det på din namntavla. OX stod för arabiskt fullblod. Det stod att din mamma hette Mamluck och din pappa General Socks, och att du var född 1985.
Du var en av de få renrasiga hästarna på ricentret. Du kunde lyfte på din svans och få den att fladdra som en flagga efter dig, på ett sätt som bara fullblod som du kan göra, och din mule putade utåt.
Jag minns när jag hade dig på ett träningsläger och att vi hoppade en meter och det var första gången jag hade hoppat så högt.
Jag minns när min lillasyster skulle galoppera för första gången och hon satt på dig och strålade som en sol när du bar henne lungt och säkert runt manegen, säkerligen helt medveten om att hon var en ny och nervös liten ryttare som man skulle vara just lugn och säker med.
Jag minns när vi stod och tittade på varandra en gång, på ett speciellt sätt. Jag stod vid en hage med många hästar i, klappade dem alla men så gick de andra och du stannade kvar och tittade på mig. Du stod still, en meter ifrån mig, och bara tittade på mig, länge.
Mitt finaste minne av dig inträffade när jag var på ett helgläger på ridcentret en gång. Alla andra hade redan lämnat sina hästar i hagen, men du skulle vara med på gymkhanan och jag fick därför gå till hagen med dig senare på kvällen, efter att vi lekt konstiga lekar med dig i ridhuset. Jag släppte dig i sjöhagen, det var i september och gräset och träden var gröna, och ett milt kvällsljus rådde. Jag släppte dig, du började gå mot de andra hästarna som var uppe på kullen, sedan började du trava mot dem och efter en stund satte du av i full galopp och lyfte på din svans så vackert. Du höjde din mule högt i vädret och drog in septemberdoften genom dina vidgade näsborrar. Så fri, så lycklig, galopperade du i ett rasande tempo mot dina vänner. Du såg verkligen lycklig och fri ut, verkligen levande. Många ridskolehästar har ju annars en tendens att ta sig igenom vardagen i ett konstant halvsovande tillstånd, men det tillståndet var nu långt borta. Det är fortfarande bland det vackraste jag sett i mitt liv, när du galopperade iväg mot dina vänner.
Tiden gick, jag försvann från stallet, från hästarna, från dig. Du lever förmodligen inte längre, men jag hoppas att du kände dig lika lycklig och fri, som du såg ut att göra den där kvällen.
